Between me and the world

"Never question what is real
when you wake up
from what you thought wasn't a dream
only to realise the feeling of your dream
and the so called reality
is exactly the same

Somehow you feel safe
in the insecurity of not knowing
black is white and white is black
simultaneously
confusing if it can
always, everywhere, anyhow

How you get around to, that
everything you can imagine is real
in it's own distorted way
And everything exists
even if only in your mind and memories

No matter what you do
you have to accept things the way they are
And you can easily float through life
and dreams, the past and now
not knowing what is what
or if you just fell asleep
or just woke up"



Reality, my way, and how I see it. Försöker mest reda ut mitt trassel, som vanligt, och det gör jag nog enklast genom att skriva. Slumpmässiga tankar som blir till trassel som blir till rim, citat och verser som till slut blir till dikter. Eller något som kan liknas vid dikter i alla fall. Och jag delar gärna med mig av dessa färdiga resultat. De granskade och rensade, noggrant korrekturlästa och polerade. Du kan aldrig veta "för mycket" om mig genom att läsa om sådant som jag själv har valt att lägga ut. Detta är inte privata saker, det är tankar och åsikter som jag mycket väl hade kunnat häva ur mig på lunchrasten i skolan eller på dMz i blandade kompisgäng, eller till och med inne på McDonalds i en konversation med ett par intressanta främlingar. Jag bara är sån helt enkelt.



"I walk steady, letting the air fill my lungs
I breathe fast and try to focus
but my heart is beating even faster
my feet moving under me, the ground is laughing at me
try to match my speed with my breathing
to catch up
with you

wait for me

I try to pretend I'm running from something
in fear
it should make me go faster
I need to move faster
it's life or death, I try to tell myself
Choking on my own breath, it feels like
The oxygen seems to be exhaled,
what am I really breathing?
you're so far now

I try to accelerate
but I only go slower
It's my world against your
you're walking ahead of me
walking, in normal speed

and I can't even
catch up with you,
running

I'm out of breath,
down on the ground
dazed
no need to wait
for me any more
Your world against mine
- how could I even compete?"



Yeah. Det är inte alltid så jäkla lätt att vara långsammare än alla andra. Men jag vet att ni försöker få med mig när jag halkar efter, så inget ont mot någon eller så. Yikes, jag bara spottar ur mig dikter idag. Flummigt värre.

Det är juldagen och det är fortfarande svårt att hålla mig vid ytan. Jag får flashbacks och ilningar längs med ryggraden. Minnen och reflektioner, händelser som jag tryckt undan som börjar flyta upp till ytan nu. Like rotten corpses from a drowning accident floating up to the surface of the water. And I don't know how much longer I can keep it underneath. Har jag börjat växla mellan engelska och svenska i bloggen redan? Inte bra... jag gör det när jag vill distansera mig från något, eller för att nå djupare in. One step closer to the bottom.

Jag går undan från min familj. Jag känner mig ännu mer hudlös än tidigare och får för mig att de kan se vad jag tänker genom att bara titta på mig. Vågar knappt se dem i ögonen. Drar mig undan för jag kan inte lita på dem. Jag är rädd att de ska titta över axeln på mig när vi sitter i soffan med varsin dator/dvd-spelare och de ska se vad jag skriver i dagboken eller på datorn och kommentera det. Inte de färdiga resultaten dårå, de som jag snackade om tidigare i inlägget, utan processerna och andra privata saker jag kan tänkas skriva på datorn. Allt är ju inte safe så att säga.

Vi såg på "Inception" hela familjen utom pappa tidigare idag. Den var bra men väldigt rörig. Till slut kunde man knappt hänga med vilken drömnivå de var på eller vem som gjorde vad och vad tusan var det som hände där egentligen? Men jag tror jag gillar den ändå, i alla fall det som jag fattade av den. Det är väl ungefär som med Matrix-filmerna, jag fattar nog fortfarande inte riktigt hela konceptet, men de är ju häftiga ändå.

Min ultimate depp-lista på Spotify är ju nästan upplyftande, vafan. Har inte riktigt kommit fram till om det är bra eller dåligt än.

Wish for the best but expect the worst

Atarax är ett helvete. Ett mysigt helvete dock, men fortfarande ett helvete. Såhär: jag sover bort hela dagen och halva natten från ungefär halv tio på förmiddagen till halv ett på natten. Vaknar vrålhungrig och pissnödig så gör något åt det men vill inte fortsätta sabotera dygnet så jag tänker att om jag tar ett par Atarax så kan jag nog somna om och fortsätta sova tills det är morgon och en mera vettig tid på dygnet att vara vaken. Jag tar två, känner inte mycket effekt alls en timme och en halv senare så petar i mig en till När jag känner mig lagom go i kroppen ungefär en halvtimme till senare lyckas jag till slut somna. Men dagen därefter kommer jag inte upp, jag har bly i hela kroppen och jag känner mig helt väck. Lyckas såsa mig upp vid fyra-tiden på eftermiddagen men är fortfarande dåsig. Jag känner likadant när jag går och lägger mig vid två-tiden, alltså ett helt djävla dygn efteråt. Efter tre små futtiga Atarax! Och det är alltså de här 10 milligramspillren vi snackar om nu. Det är samma sak med allt annat. Först ingen effekt, sen ingen effekt och sen lite lagom tills det blir bra men det tar verkligen aslång tid för det att försvinna ur systemet. Otroligt irriterande och det är därför inga sömnmediciner fungerar på mig. Tar jag en minidos ens så blir jag dåsig i flera dagar i värsta fall, och dessutom är direkteffekten alldeles för mjäkig. Men jag kanske är lite trött på att ingenting någonsin funkar och jag kanske är trött på att prova nya saker hela tiden också.

Det är jullov och jag mår skit. Jag önskar bara mina järnspöken, inre demoner och trasiga tankar kunde ta och hålla käften för en gångs skull, åtminstone tills efter nyår. Och jag vet att när jag sitter där på hallgolvet med den finaste lilla kattunge spinnande i min famn, med klarblåa ögon och små tassar som lätt kloar med de mjukaste små rörelser att jag har ingen annan - inget annat, att skylla på mitt fördjävliga mående än mig själv. Jag pussar den lille på pannan och önskar den ett bättre liv än jag någonsin fick, men det vet jag att den får.

Och jag blir så ledsen när min mamma, pappa eller syster frågar mig om de inte räcker till, om inte de, och allt de gör för mig och katterna som alltid finns där för att lyfta och trösta, om de inte räcker till. För jag vet aldrig vad jag ska svara, vad jag än säger så kommer det ut fel. För det låter som att jag kräver något av dem, saker som de inte kan ge mig, saker som de inte ska behöva ge mig. De har inget ansvar att se till att jag mår bra, eller för att få mig att må bättre. Och jag hatar att hur jag än gör så drar jag de med mig. När jag säger att jag har ångest, att jag mår dåligt och har ont, trots att allt borde vara så bra.

Close my eyes and fade away...

Så nu försöker jag söva mig själv med lugn musik, varm mjölk och mindre intensiva internetsidor. Klockan är kvart över fem och jag sitter fortfarande uppe. Imorgon är det dagen före julafton och vi ska klä granen, vilket innebär att jag ska för fan sitta upp, vaken och vid liv på förmiddagen, alltså före klockan tolv, helst redan vid tio-elva-tiden. Tvivlar på att det kommer kunna gå, men jag lär ju försöka i alla fall.

Jullov, vinterdvala

Lyckas inte få ordning på min dygnsrytm hur fan jag än försöker. Jag kan inte somna och jag kan inte vakna. Jag tänker hela tiden, men jag vet inte ens på vad, för hela huvet kryllar av tankar och det blir för småplottrigt för att något av det ens ska vara greppbart. Jag har haft konstant ont i magen sedan jag kom hit till Gotland. Jag kan inte slappna av. Jag är rastlös, förvirrad, ångestfylld, allt är kaosartat, depressivt och allmänt snurrigt just nu. Jag vet att jag oroar mig mycket för boendet och vad det ska bli av mig i framtiden. Det där sabla framtiden alltså, man kan inte låta bli att oroa sig för den hela tiden! Spelar ingen roll, men jag försöker leva i nuet. Blir ständigt påmind dock. Folk frågar vad jag vill göra eller tänkt göra efter det här året på Folkhögskolan. Jag vet inte, vill inte tänka på det. Som det är nu är jag glad bara jag klarar av det, får något hyfsat betyg eller åtminstone nåt papper på att jag i alla fall gått där.

Jag är för trött för att vara vaken, för uppskruvad för att kunna sova - det där mellanläget igen.

Har återigen påbörjat en självbiografi. Skriver på engelska denna gång, flyter på bättre, men svårare att få grammatiskt korrekt. Har ju som sagt påbörjat sådana tidigare, minst två gånger förut, men det har inte alltid gått så bra. Jag lyckas ju aldrig fullfölja vad jag påbörjat heller. Tappar gnistan så fort jag får den, typ.

Nej, nu grusar det för ögonen och jag sluddrar i fingrarna. Jag får fortsätta blogga senare helt enkelt.

All I know

All I look for is nowhere to find
I can't find them cause they're all in my mind
It doesn't matter where I go
it all hurts and it starts to show

All the anger, anxiety and madness
turned into emptiness, apathy and sadness
when the mind is too tired to feel
and the heart too damaged to heal

I crave nothing but for the pain to lighten
I'm not scared of death, not the easiest to frighten
and everyone I love or in other ways care for
can't be my only reason - to live or to die for

I have to make it all matter to feel awake
cause every second I waste is more than I can take
all the feelings inside me are too big to handle
and all that ever happens is just random

No matter what I wish to do or want
I'm always hindered by what I can't
and though it doesn't matter what I do
I know my feelings are real and I really need you

Survival comes first

Jag som tyckte att gårdagen gick dåligt, tycker nog dagens historia knäcker gårdagens kaosångest med sådan massivitet att det är nära på svårt att få perspektiv. Jag slängde iväg en snabb status-update på Facebook men känner att jag behöver få ur mig det på ett bättre sätt. Kan redan nu varna för ett milslångt inlägg i snarlik novellform. 1799 ord för att vara exakt.

Bakgrundshistoria: Någon dag förra veckan märker jag att det blir översvämning i badrummet när jag duschar och det stiger över tröskeln väldigt fort. Jag få panik och försöker desperat torka upp det vattnet som runnit över till hallen och köket med en handduk. Någon timme senare är klockan halv tre på natten och det ringer på dörren. Utanför står en rörmokare som säger att grannen nedanför mig har en läcka i taket och att han vill kolla ifall det kommer ifrån min lägenhet. Han fixar stoppet i duschen och vattnet rinner undan. Här någonstans kommer första chocken över mig, för jag uppfattar inte riktigt vad han säger, nånting om Akademiförvaltningen och ringa hyresvärden och är det verkligen jag som bor här? Jag ger vaga svar och nickar mest tyst. Senare den morgonen ringer jag morsan och yrar panikartat, vet inte vad i helvete jag ska ta mig till. Hon lugnar ner mig, säger att det blir nog bra ska du se.

På måndagmorgonen ringer det på dörren igen. Denna gång är det en man från Akademiförvaltningen. Han har med sig en väska med mätutrustning och säger att han måste mäta fuktigheten där vattnet varit i min lägenhet. Graden av panik är nu ännu värre än förut. Jag var dessutom ledsen och upprörd över att jag precis missat bussen till Wiks luciafirande med klassen. Det är sådana stunder jag värderar högt när jag mår så dåligt att jag hela tiden måste påminna mig om allt det som jag tycker är bra med livet för att inte kollapsa. Jag vaknar till ur min panik och mannen från Akademiförvaltningen vill ha mitt nummer och säger att han måste återkomma redan nästa dag för att göra mer utförliga mätningar. Jag säger okej, du får komma mellan åtta och halv nio då.

Morgonen därpå (idag) ringer morsan och väcker mig vid sju som vanligt, och jag masar mig upp vid halv åtta då hon ringt två gånger till. Jag hinner nätt och jämnt slänga på mig kläderna och knyta upp cyberloxen innan det plingar på dörren. Jag känner is i magen då jag undrar vem som kommer först. Öppnar dörren och till min lättnad står min boendestödjare där utanför. Hon kliver in och jag förklarar situationen, att han från igår skulle komma idag igen och hon frågar om jag vill att hon ska gå. Jag får lätt panik och säger att nej, jag vill att du ska stanna och ber henne göra lite thé åt mig medan jag letar efter mina skolgrejer och packar ner datorn. Några minuter senare ringer det på dörren igen, och boendestöd öppnar dörren för mannen som var här igår, och två, eller om det var tre till snubbar med en massa olika manicker hängande över deras axlar. De börjar fixa med sina instrument och grejor, och först lyssnar jag knivskarpt på allt de säger, sen blir det jobbigt och jag går undan, håller krampaktigt i thékoppen. Den bränner mina fingrar och jag smuttar försiktigt samtidigt som jag skakar lätt. Men jag är nyfiken så jag försöker bli social igen, står darrande vid dörrhålet mellan rummet och kökhallen fortfarande krampaktigt fastklamrad vid thékoppen och jag känner mig lite som ett barn som lyssnar på de vuxnas konversation om allvarliga saker.

De pratar om att de måste agera fort innan det börjar mögla i golvet, de måste riva hela hall/köksgolvet och bygga om och sätta in fläktar och grejer. Jag hör min boendestödjare prata med dem, vad är det de menar? Vad är det de säger? Undrar om jag kan bo i lägenheten ändå, under en sådan renovering. De säger att det går inte, jag måste bo någon annanstans. Jag börjar kallsvettas och måste sätta mig ner. Kan inte släppa thékoppen. Boendestöd försöker lugna mig men jag ser bara mina knän och jag försöker prata men darrar så mycket på rösten att halva orden försvinner. Så kommer de tillbaka, de kommer tillbaka och jag undrar vad tusan det är om nu. De säger de måste riva hela lägenheten, bygga om hela golvet i hela lägenheten, hela lägenheten och jag måste utrymma stället direkt. Jag glömmer bort att andas och jag känner hur paniken fullständigt skenar i mig. Jag försöker resonera med mannen från Akademiförvaltningen, jag säger det går inte, hur fan ska det gå, det tog tre veckor att få in allt i lägenheten och min familj bor på Gotland och du vill ha ut mig och allt jag äger här inne på ingen tid alls? Jag får ett par dagar.

Det här händer inte, det här händer inte, upprepar jag som i ett mantra samtidigt som jag sitter på golvet och vaggar. Min röst är så svag att jag knappt känner igen den som min egen, mitt hjärta klappar skenande fort. Boendestöd ringer till min mor och förklarar situationen, sedan räcker hon över telefonen till mig. Mor min förklarar att hon ska leta efter ett förvaringsutrymme av nåt slag och hyra en lastbil och komma över med båten från Gotland för att hjälpa mig plocka ihop allting i min lägenhet. När dimman lättat en aning kommer jag på att jag har vänner jag nog skulle kunna sova hos, det borde inte vara något problem. Jag kommer på att det är nog också bäst att åka till skolan, så med darrande iskalla fingrar försöker jag packa det sista i väskan och få ordning på mig själv. Mina ben bär mig knappt och jag snubblar och tappar balansen åtskilliga gånger. Boendestöd verkar orolig för mig, men jag säger att det sista jag vill just nu är att sitta och vagga i något hörn av ångest i lägenheten hela dagen, mycket bättre om jag kommer ut.

Det är otroligt tungt hela vägen till skolan och jag smäller på med musik på högsta volymen i hopp om att det ska trolla bort alla jobbiga känslor på något vis, samtidigt som jag kedjeröker tills jag mår illa. Men musiken är den bästa medicinen jag känner till, och då har jag provat en del. Jag har matte första halvan av dagen men jag hatar att ramla in för sent i klassrummet och dessutom så hade jag glömt matteboken kvar, i allt kaoset. Och jag vet ju hur mycket läraren ogillar att man är sen och inte har studiemedlen med sig, så jag finner ett lämpligt grupprum och pluggar engelska istället. Några minuter eller så senare kommer min förra mattelärare in och börjar skälla ut mig på noter om att han inte tycker jag anstränger mig det minsta. Jag kände en liten gnista livslust genom mörkerdimman av självmordstankarna så jag sa att "jag anstränger mig faktiskt visst, men det är tråkigt att du inte märker det, åt det kan jag inget göra". Jag är kall och saklig, argumenterar inte, bara försöker förklara, lugnt och sansat. Men det rinner ur händerna på mig som allt annat och när läraren gång på gång säger att han tycker att jag inte anstränger mig ett skit och uppenbarligen vägrar försöka förstå mig och dessutom förvirrar mig genom sin vanliga otydlighet och när jag ber honom förklara så väser han bara ännu mer på mig. Det är fel dag, det är helt fel dag och jag ryter så högt jag kan med en röst som inte riktigt bär att "skriv av mig från kursen, ta bort mig från matten! Jag ger upp, du har övertygat mig, jag ska inte räkna någon mer matte!" Han lämnar förvirrad och säger att han inte förstår. Jag undrar varför man lämnar en diskussion om man inte förstår, vad tillför det? Fast jag förstår ju varför om han inte orkar med mig också.

På eftermiddagen har morsan fixat en lokal för mina grejer och en lastbil. Jag ringer flera gånger under dagen med skenande panik och inser att jag totalt glömt bort att jag skulle träffa kuratorn på Vuxenhabiliteringen klockan 15.00 idag. Det mötet som jag väntat i tre månader på tack vare Sveriges fina sjukvårdssystem. Flänger iväg i brådska och kommer först fem minuter för sent. Väntar osaligt i ett väntrum i fem minuter, går till receptionen och frågar sen vart jag ska gå och det visar sig att det var andra våningen. Kliver in i hissen men när jag kliver ut ur den ser jag bara en kall källarkorridor framför mig. Undrar vad i helvete, går in i hissen och försöker igen. Hamnar sedan på rätt våning i alla fall. Jag är nu en kvar för sen och några barn stirrar på mig i väntrummet, så jag sätter mig i en fåtölj utanför istället. Jag väntar länge, och slumrar till. Känner att jag vill ge upp. Jag tänker stanna här tills någon börjar undra och väcker mig, eller om jag så somnar och blir kvar till nästa morgon, skulle inte bry mig. Men så till slut så kommer hon och det visar ha blivit ett missförstånd, hon trodde det skulle vara klockan två och jag trodde hon ditchade mig för att jag var sen. Men hon har fortfarande tid att ta emot mig, så jag listar upp alla problem jag kan komma på i stort sett. Hon säger hon ska höra av sig till mig redan imorgon och frågar om jag kan lova henne att inte skada mig i fortsättningen. Jag svarar att nej, det kan jag inte för det vore så onödigt eftersom jag garanterat skulle bryta mot det. Då frågar hon om jag kan lova henne att inte ta livet av mig, och jag svarar ja.

Det var min tisdag, det. Tror inte jag känt såhär förut, eller någonsin mått såhär dåligt. Och jag som skulle plugga. Det får inte plats någonstans. Jag har kaos ut i fingertopparna, jag kan inte andas utan att det gör ont och måste verkligen anstränga mig på fullkomlig heltid för att inte falla över. Men det går bra nu, det värsta kaoset har lagt sig. Nu är jag sådär trött så jag inte kan sova igen. Imorgon ska jag orka packa som en sate, komma ihåg alla viktiga saker och ha engelskaredovisning i skolan. Jag får ingen sömn inatt, eller knappt någon sömn och så ska jag stressa som fan imorgon. Om jag på något sätt lyckats skapa energi ur absolut ingenting fram tills på torsdag så kommer jag vilja vara i skolan då, och jag vill inte heller missa avslutningen på fredag. Men huga, en dag i sänder. En timme i sänder, ett andetag i sänder. Det ska nog gå till slut.

En sån där dikt igen

Tappar fäste

"Jag fryser men kylan bekommer mig ej
Tröttheten håller mig vaken, smärtan betryggar ännu
Jag kan inte somna, det blixtrar framför ögonen
Försöker röra mig men min kropp är tung som bly

Jag kämpar för att inte brista, inte gå sönder ännu mer
I efterskalvet av en panikångestattack, allt kaos som är kvar
Försöker fokusera tankarna bort från döden
och se fram emot det som finns kvar

Jag vill skrika men jag har ingen luft
andetagen krampar, förvillar sig nånstans i mitt bröst
Den ena temporära lösningen efter den andra
söker efter något mer än bara ihålig tröst

Känner hur mitt liv blir meningslöst, tappar fäste
och rinner genom mina fingrar likt vatten
Försöker känna vad jag vill, känna vad jag kan göra
för att klara mig genom natten"

Världen inom mig

Störigt när jag sätter upp regler för mig själv om saker jag inte får skriva om på bloggen för att inte trassla till saker och ting ännu mer, och så har jag typ ingenting annat jag vill skriva om... Hoppas bara att saker och ting ska reda ut sig, så mycket kan jag i alla fall säga. Ingenting får någonsin vara enkelt, har jag insett.

För övrigt är jag sjukt trött på folk som missbrukar orden "våldta" och "rape" i vardagssammanhang. Tycker jag hört det ännu mer än annars på senare tid också, mår skitdåligt varenda gång. Okej, det är bara ett ord, jag vet, men det är jobbigt att bara skriva det här i bloggen, eller över huvud taget för den delen. Jag kan inte hjälpa det, jag får nära på magsår av det. Ja, jag är skadad... och ni kan säkert gissa varför jag reagerar så starkt på just det ordet. Det är väl ingen hemlighet som så, men tycker inte om att prata om det. Men ibland kan man ju nämna det, tänkte jag, bryta isen liksom. Herregud det var ju nästan fyra år sen, kanske borde börja få lite distans till det? Tror jag börjar få det, faktiskt. I alla fall lite. Men nog om det.

Idag var det en sån där dag igen. Tur att jag växlar lika snabbt tillbaka från jättedeppat självmordsbenäget vrak som jag växlar till det, i alla fall. Först missade jag bussen till Wik dit vi skulle med klassen på luciafirande, som jag mycket gärna hade velat vara med på. Anledningen var att jag missbedömde hur mycket tid jag behövde för att göra mig klar och i slutänden försökte jag stressa skallen av mig för att hinna klä på mig och packa det nödvändigaste på tio minuter. När det tog snarare tjugo minuter så försökte jag istället hinna ner till St. Erikstorg på tio minuter. När jag inte ens kommit förbi Polishuset och det var fem minuter kvar insåg jag nederlaget, gav upp och gick hem. Boendestödjaren "valde" rätt dag att vara hemma sjuk i alla fall.

Några minuter senare kommer en snubbe från Akademiförvaltningen och ringer på för att mäta fuktskadorna i min lägenhet efter min lilla översvämningsolycka. Han skulle komma igen imorgon för att göra mer utförliga mätningar. Ser fram emot att stressa på morgonen sen med att hinna klart allting samtidigt som boendestöd är där och hjälper/stjälper till samtidigt som snubben från Akademiförvaltningen ska komma och rumstera. Går min stresskänslighet i taket och jag får psykos har jag åtminstone anledning att stanna hemma från plugget... eh, hur många tisdagar har jag missat nu tro?

Jag hade även ett paket borta i Tuna Backar som skulle hämtas ut senast idag. Fick verkligen anstränga mig för att få med mig arslet ut ur lägenheten för det. Tänkte att jag kunde väl handla lite när jag ändå var där. Masade mig iväg vid sex-tiden och gick dit istället för att vänta på bussen en kvart i kylan. Kom så fram till tobaksbutiken som har hand om allas paket och såg till min stora förtvivlan en lapp på dörren där det stod att butiken var stängd hela dagen på grund av personalbyte. Följande reaktion var att jag skrek och sparkade snö, svor och till och med fräste och morrade. Var nära att kasta mig ut i trafiken framför en lastbil. Talade om för mig själv och vem som än befann sig i närheten att jag ständigt blir påmind om hur mycket jag hatar mitt satans djävla skitliv. Jag har ingen som helst aning om vad det var för paket och nu skickas det väl tillbaka varifrån det än kom för det var ju sista dagen för uthämtning idag. Det kanske inte ens var till mig heller för den delen, för det var nämligen adresserat till "Johan Lang" så det var ju inte bara en bokstav för mycket utan faktiskt ett helt annat namn. Men troligtvis var det bara slarv/misstag. Men jag undrar ju lite vad tusan det där kan ha varit.

~*~

"Take everything from the inside and throw it all away" - För jag vet att det är inom mig som världen och mitt liv går sönder hela tiden och är en fullständig katastrof. Inte världen där ute, den är som den alltid har varit. Det är hur jag mår som förstärker allt jag upplever och alla känslor blir för stora, så de får inte plats inom mig. De läcker ut helt enkelt, och då ser man det kaos jag annars alltid enbart håller inom mig. Det är min värld inom mig jag inte klarar av, men jag vet att det kan verka som att det är den yttre världen som jag skyller på. Och det gör jag väl till viss del, för det är mycket som är dåligt i världen. Men det är ju ändå viss gradskillnad, för hade det inte varit det så hade ju alla mått som jag. Så slutsatsen är att jag skapar mitt eget helvete, och det är jag medveten om. Men psykiskt sjukdom är väl ett inre krig, och jag tror det är det jag försöker förstå.

~*~

Efter att den värsta stormen lugnat sig och jag slutat försöka kasta mig framför förbipasserande fordon kommer jag fram till att jag nog gör nog bäst i att försöka lugna ner mig genom att handla en film och lite godis. Inser åter igen varför jag hatar att handla... man hittar ju aldrig det man ska ha!!! Var säkert en kvart jag hasade runt och tittade efter morotsjuicen innan jag fann den, samma med varm-choklad-potionspåsarna. Och Geisha-chokladen. Och cidern. Tur att jag visste vart mjölken var i alla fall. Tog sen bussen till lägenheten igen, den kom ganska fort. Och nämnde jag att min mobil passade på att ladda ur sig på vägen dit dessutom? Så jag fick chansa hur mycket pengar jag hade på kortet och kunde inte lyssna på musik. Min värld hatar mig.

Hm, just det, var på Orange som hade Selma-kväll i lördags. Först visste jag inte ens att det skulle vara, sen så sov jag till halv sju på kvällen den dagen och hann med nöd och näppe vakna till innan jag drog ut. Dricka Jägermeister till frukost, klockan halv nio på kvällen. Finns sämre! Och asmånga som jag känner kom dit i lördags, det var helt sjukt. Drog på efterfest några stycken också och pratade hela natten och hade det allmänt skitbra. Fast halva gänget däckade någon gång på småtimmarna. Allt var awesome, kortfattat. Jag önskar väl bara hela livet kunde vara en fest på Orange med alla jag känner. Men även om höjdpunkterna och topparna är så fullkomligt överdrivet underbara så faller jag ju så hårt när depressionsstunderna och självmordstankarna återkommer. Det är en lång väg att falla från den allra högsta punkten till den allra djupaste. Och just nu är mitt liv en djävla berg-och-dal-bana, fan vad det svänger! Får se hur länge jag orkar ha i cyberloxen också, för trots att de är snygga som fan och löjligt enkla att styla på morgonen så är de ett rent helvete varje gång jag klär om eller när jag ska sova, duscha eller ja vad fan som helst nästan. Lid för konsten, eller hur var det nu igen? Men senast efter dMz på lördag åker de ur!

Well, såhär ser de ut i alla fall: