All I know

All I look for is nowhere to find
I can't find them cause they're all in my mind
It doesn't matter where I go
it all hurts and it starts to show

All the anger, anxiety and madness
turned into emptiness, apathy and sadness
when the mind is too tired to feel
and the heart too damaged to heal

I crave nothing but for the pain to lighten
I'm not scared of death, not the easiest to frighten
and everyone I love or in other ways care for
can't be my only reason - to live or to die for

I have to make it all matter to feel awake
cause every second I waste is more than I can take
all the feelings inside me are too big to handle
and all that ever happens is just random

No matter what I wish to do or want
I'm always hindered by what I can't
and though it doesn't matter what I do
I know my feelings are real and I really need you

Survival comes first

Jag som tyckte att gårdagen gick dåligt, tycker nog dagens historia knäcker gårdagens kaosångest med sådan massivitet att det är nära på svårt att få perspektiv. Jag slängde iväg en snabb status-update på Facebook men känner att jag behöver få ur mig det på ett bättre sätt. Kan redan nu varna för ett milslångt inlägg i snarlik novellform. 1799 ord för att vara exakt.

Bakgrundshistoria: Någon dag förra veckan märker jag att det blir översvämning i badrummet när jag duschar och det stiger över tröskeln väldigt fort. Jag få panik och försöker desperat torka upp det vattnet som runnit över till hallen och köket med en handduk. Någon timme senare är klockan halv tre på natten och det ringer på dörren. Utanför står en rörmokare som säger att grannen nedanför mig har en läcka i taket och att han vill kolla ifall det kommer ifrån min lägenhet. Han fixar stoppet i duschen och vattnet rinner undan. Här någonstans kommer första chocken över mig, för jag uppfattar inte riktigt vad han säger, nånting om Akademiförvaltningen och ringa hyresvärden och är det verkligen jag som bor här? Jag ger vaga svar och nickar mest tyst. Senare den morgonen ringer jag morsan och yrar panikartat, vet inte vad i helvete jag ska ta mig till. Hon lugnar ner mig, säger att det blir nog bra ska du se.

På måndagmorgonen ringer det på dörren igen. Denna gång är det en man från Akademiförvaltningen. Han har med sig en väska med mätutrustning och säger att han måste mäta fuktigheten där vattnet varit i min lägenhet. Graden av panik är nu ännu värre än förut. Jag var dessutom ledsen och upprörd över att jag precis missat bussen till Wiks luciafirande med klassen. Det är sådana stunder jag värderar högt när jag mår så dåligt att jag hela tiden måste påminna mig om allt det som jag tycker är bra med livet för att inte kollapsa. Jag vaknar till ur min panik och mannen från Akademiförvaltningen vill ha mitt nummer och säger att han måste återkomma redan nästa dag för att göra mer utförliga mätningar. Jag säger okej, du får komma mellan åtta och halv nio då.

Morgonen därpå (idag) ringer morsan och väcker mig vid sju som vanligt, och jag masar mig upp vid halv åtta då hon ringt två gånger till. Jag hinner nätt och jämnt slänga på mig kläderna och knyta upp cyberloxen innan det plingar på dörren. Jag känner is i magen då jag undrar vem som kommer först. Öppnar dörren och till min lättnad står min boendestödjare där utanför. Hon kliver in och jag förklarar situationen, att han från igår skulle komma idag igen och hon frågar om jag vill att hon ska gå. Jag får lätt panik och säger att nej, jag vill att du ska stanna och ber henne göra lite thé åt mig medan jag letar efter mina skolgrejer och packar ner datorn. Några minuter senare ringer det på dörren igen, och boendestöd öppnar dörren för mannen som var här igår, och två, eller om det var tre till snubbar med en massa olika manicker hängande över deras axlar. De börjar fixa med sina instrument och grejor, och först lyssnar jag knivskarpt på allt de säger, sen blir det jobbigt och jag går undan, håller krampaktigt i thékoppen. Den bränner mina fingrar och jag smuttar försiktigt samtidigt som jag skakar lätt. Men jag är nyfiken så jag försöker bli social igen, står darrande vid dörrhålet mellan rummet och kökhallen fortfarande krampaktigt fastklamrad vid thékoppen och jag känner mig lite som ett barn som lyssnar på de vuxnas konversation om allvarliga saker.

De pratar om att de måste agera fort innan det börjar mögla i golvet, de måste riva hela hall/köksgolvet och bygga om och sätta in fläktar och grejer. Jag hör min boendestödjare prata med dem, vad är det de menar? Vad är det de säger? Undrar om jag kan bo i lägenheten ändå, under en sådan renovering. De säger att det går inte, jag måste bo någon annanstans. Jag börjar kallsvettas och måste sätta mig ner. Kan inte släppa thékoppen. Boendestöd försöker lugna mig men jag ser bara mina knän och jag försöker prata men darrar så mycket på rösten att halva orden försvinner. Så kommer de tillbaka, de kommer tillbaka och jag undrar vad tusan det är om nu. De säger de måste riva hela lägenheten, bygga om hela golvet i hela lägenheten, hela lägenheten och jag måste utrymma stället direkt. Jag glömmer bort att andas och jag känner hur paniken fullständigt skenar i mig. Jag försöker resonera med mannen från Akademiförvaltningen, jag säger det går inte, hur fan ska det gå, det tog tre veckor att få in allt i lägenheten och min familj bor på Gotland och du vill ha ut mig och allt jag äger här inne på ingen tid alls? Jag får ett par dagar.

Det här händer inte, det här händer inte, upprepar jag som i ett mantra samtidigt som jag sitter på golvet och vaggar. Min röst är så svag att jag knappt känner igen den som min egen, mitt hjärta klappar skenande fort. Boendestöd ringer till min mor och förklarar situationen, sedan räcker hon över telefonen till mig. Mor min förklarar att hon ska leta efter ett förvaringsutrymme av nåt slag och hyra en lastbil och komma över med båten från Gotland för att hjälpa mig plocka ihop allting i min lägenhet. När dimman lättat en aning kommer jag på att jag har vänner jag nog skulle kunna sova hos, det borde inte vara något problem. Jag kommer på att det är nog också bäst att åka till skolan, så med darrande iskalla fingrar försöker jag packa det sista i väskan och få ordning på mig själv. Mina ben bär mig knappt och jag snubblar och tappar balansen åtskilliga gånger. Boendestöd verkar orolig för mig, men jag säger att det sista jag vill just nu är att sitta och vagga i något hörn av ångest i lägenheten hela dagen, mycket bättre om jag kommer ut.

Det är otroligt tungt hela vägen till skolan och jag smäller på med musik på högsta volymen i hopp om att det ska trolla bort alla jobbiga känslor på något vis, samtidigt som jag kedjeröker tills jag mår illa. Men musiken är den bästa medicinen jag känner till, och då har jag provat en del. Jag har matte första halvan av dagen men jag hatar att ramla in för sent i klassrummet och dessutom så hade jag glömt matteboken kvar, i allt kaoset. Och jag vet ju hur mycket läraren ogillar att man är sen och inte har studiemedlen med sig, så jag finner ett lämpligt grupprum och pluggar engelska istället. Några minuter eller så senare kommer min förra mattelärare in och börjar skälla ut mig på noter om att han inte tycker jag anstränger mig det minsta. Jag kände en liten gnista livslust genom mörkerdimman av självmordstankarna så jag sa att "jag anstränger mig faktiskt visst, men det är tråkigt att du inte märker det, åt det kan jag inget göra". Jag är kall och saklig, argumenterar inte, bara försöker förklara, lugnt och sansat. Men det rinner ur händerna på mig som allt annat och när läraren gång på gång säger att han tycker att jag inte anstränger mig ett skit och uppenbarligen vägrar försöka förstå mig och dessutom förvirrar mig genom sin vanliga otydlighet och när jag ber honom förklara så väser han bara ännu mer på mig. Det är fel dag, det är helt fel dag och jag ryter så högt jag kan med en röst som inte riktigt bär att "skriv av mig från kursen, ta bort mig från matten! Jag ger upp, du har övertygat mig, jag ska inte räkna någon mer matte!" Han lämnar förvirrad och säger att han inte förstår. Jag undrar varför man lämnar en diskussion om man inte förstår, vad tillför det? Fast jag förstår ju varför om han inte orkar med mig också.

På eftermiddagen har morsan fixat en lokal för mina grejer och en lastbil. Jag ringer flera gånger under dagen med skenande panik och inser att jag totalt glömt bort att jag skulle träffa kuratorn på Vuxenhabiliteringen klockan 15.00 idag. Det mötet som jag väntat i tre månader på tack vare Sveriges fina sjukvårdssystem. Flänger iväg i brådska och kommer först fem minuter för sent. Väntar osaligt i ett väntrum i fem minuter, går till receptionen och frågar sen vart jag ska gå och det visar sig att det var andra våningen. Kliver in i hissen men när jag kliver ut ur den ser jag bara en kall källarkorridor framför mig. Undrar vad i helvete, går in i hissen och försöker igen. Hamnar sedan på rätt våning i alla fall. Jag är nu en kvar för sen och några barn stirrar på mig i väntrummet, så jag sätter mig i en fåtölj utanför istället. Jag väntar länge, och slumrar till. Känner att jag vill ge upp. Jag tänker stanna här tills någon börjar undra och väcker mig, eller om jag så somnar och blir kvar till nästa morgon, skulle inte bry mig. Men så till slut så kommer hon och det visar ha blivit ett missförstånd, hon trodde det skulle vara klockan två och jag trodde hon ditchade mig för att jag var sen. Men hon har fortfarande tid att ta emot mig, så jag listar upp alla problem jag kan komma på i stort sett. Hon säger hon ska höra av sig till mig redan imorgon och frågar om jag kan lova henne att inte skada mig i fortsättningen. Jag svarar att nej, det kan jag inte för det vore så onödigt eftersom jag garanterat skulle bryta mot det. Då frågar hon om jag kan lova henne att inte ta livet av mig, och jag svarar ja.

Det var min tisdag, det. Tror inte jag känt såhär förut, eller någonsin mått såhär dåligt. Och jag som skulle plugga. Det får inte plats någonstans. Jag har kaos ut i fingertopparna, jag kan inte andas utan att det gör ont och måste verkligen anstränga mig på fullkomlig heltid för att inte falla över. Men det går bra nu, det värsta kaoset har lagt sig. Nu är jag sådär trött så jag inte kan sova igen. Imorgon ska jag orka packa som en sate, komma ihåg alla viktiga saker och ha engelskaredovisning i skolan. Jag får ingen sömn inatt, eller knappt någon sömn och så ska jag stressa som fan imorgon. Om jag på något sätt lyckats skapa energi ur absolut ingenting fram tills på torsdag så kommer jag vilja vara i skolan då, och jag vill inte heller missa avslutningen på fredag. Men huga, en dag i sänder. En timme i sänder, ett andetag i sänder. Det ska nog gå till slut.

En sån där dikt igen

Tappar fäste

"Jag fryser men kylan bekommer mig ej
Tröttheten håller mig vaken, smärtan betryggar ännu
Jag kan inte somna, det blixtrar framför ögonen
Försöker röra mig men min kropp är tung som bly

Jag kämpar för att inte brista, inte gå sönder ännu mer
I efterskalvet av en panikångestattack, allt kaos som är kvar
Försöker fokusera tankarna bort från döden
och se fram emot det som finns kvar

Jag vill skrika men jag har ingen luft
andetagen krampar, förvillar sig nånstans i mitt bröst
Den ena temporära lösningen efter den andra
söker efter något mer än bara ihålig tröst

Känner hur mitt liv blir meningslöst, tappar fäste
och rinner genom mina fingrar likt vatten
Försöker känna vad jag vill, känna vad jag kan göra
för att klara mig genom natten"

Världen inom mig

Störigt när jag sätter upp regler för mig själv om saker jag inte får skriva om på bloggen för att inte trassla till saker och ting ännu mer, och så har jag typ ingenting annat jag vill skriva om... Hoppas bara att saker och ting ska reda ut sig, så mycket kan jag i alla fall säga. Ingenting får någonsin vara enkelt, har jag insett.

För övrigt är jag sjukt trött på folk som missbrukar orden "våldta" och "rape" i vardagssammanhang. Tycker jag hört det ännu mer än annars på senare tid också, mår skitdåligt varenda gång. Okej, det är bara ett ord, jag vet, men det är jobbigt att bara skriva det här i bloggen, eller över huvud taget för den delen. Jag kan inte hjälpa det, jag får nära på magsår av det. Ja, jag är skadad... och ni kan säkert gissa varför jag reagerar så starkt på just det ordet. Det är väl ingen hemlighet som så, men tycker inte om att prata om det. Men ibland kan man ju nämna det, tänkte jag, bryta isen liksom. Herregud det var ju nästan fyra år sen, kanske borde börja få lite distans till det? Tror jag börjar få det, faktiskt. I alla fall lite. Men nog om det.

Idag var det en sån där dag igen. Tur att jag växlar lika snabbt tillbaka från jättedeppat självmordsbenäget vrak som jag växlar till det, i alla fall. Först missade jag bussen till Wik dit vi skulle med klassen på luciafirande, som jag mycket gärna hade velat vara med på. Anledningen var att jag missbedömde hur mycket tid jag behövde för att göra mig klar och i slutänden försökte jag stressa skallen av mig för att hinna klä på mig och packa det nödvändigaste på tio minuter. När det tog snarare tjugo minuter så försökte jag istället hinna ner till St. Erikstorg på tio minuter. När jag inte ens kommit förbi Polishuset och det var fem minuter kvar insåg jag nederlaget, gav upp och gick hem. Boendestödjaren "valde" rätt dag att vara hemma sjuk i alla fall.

Några minuter senare kommer en snubbe från Akademiförvaltningen och ringer på för att mäta fuktskadorna i min lägenhet efter min lilla översvämningsolycka. Han skulle komma igen imorgon för att göra mer utförliga mätningar. Ser fram emot att stressa på morgonen sen med att hinna klart allting samtidigt som boendestöd är där och hjälper/stjälper till samtidigt som snubben från Akademiförvaltningen ska komma och rumstera. Går min stresskänslighet i taket och jag får psykos har jag åtminstone anledning att stanna hemma från plugget... eh, hur många tisdagar har jag missat nu tro?

Jag hade även ett paket borta i Tuna Backar som skulle hämtas ut senast idag. Fick verkligen anstränga mig för att få med mig arslet ut ur lägenheten för det. Tänkte att jag kunde väl handla lite när jag ändå var där. Masade mig iväg vid sex-tiden och gick dit istället för att vänta på bussen en kvart i kylan. Kom så fram till tobaksbutiken som har hand om allas paket och såg till min stora förtvivlan en lapp på dörren där det stod att butiken var stängd hela dagen på grund av personalbyte. Följande reaktion var att jag skrek och sparkade snö, svor och till och med fräste och morrade. Var nära att kasta mig ut i trafiken framför en lastbil. Talade om för mig själv och vem som än befann sig i närheten att jag ständigt blir påmind om hur mycket jag hatar mitt satans djävla skitliv. Jag har ingen som helst aning om vad det var för paket och nu skickas det väl tillbaka varifrån det än kom för det var ju sista dagen för uthämtning idag. Det kanske inte ens var till mig heller för den delen, för det var nämligen adresserat till "Johan Lang" så det var ju inte bara en bokstav för mycket utan faktiskt ett helt annat namn. Men troligtvis var det bara slarv/misstag. Men jag undrar ju lite vad tusan det där kan ha varit.

~*~

"Take everything from the inside and throw it all away" - För jag vet att det är inom mig som världen och mitt liv går sönder hela tiden och är en fullständig katastrof. Inte världen där ute, den är som den alltid har varit. Det är hur jag mår som förstärker allt jag upplever och alla känslor blir för stora, så de får inte plats inom mig. De läcker ut helt enkelt, och då ser man det kaos jag annars alltid enbart håller inom mig. Det är min värld inom mig jag inte klarar av, men jag vet att det kan verka som att det är den yttre världen som jag skyller på. Och det gör jag väl till viss del, för det är mycket som är dåligt i världen. Men det är ju ändå viss gradskillnad, för hade det inte varit det så hade ju alla mått som jag. Så slutsatsen är att jag skapar mitt eget helvete, och det är jag medveten om. Men psykiskt sjukdom är väl ett inre krig, och jag tror det är det jag försöker förstå.

~*~

Efter att den värsta stormen lugnat sig och jag slutat försöka kasta mig framför förbipasserande fordon kommer jag fram till att jag nog gör nog bäst i att försöka lugna ner mig genom att handla en film och lite godis. Inser åter igen varför jag hatar att handla... man hittar ju aldrig det man ska ha!!! Var säkert en kvart jag hasade runt och tittade efter morotsjuicen innan jag fann den, samma med varm-choklad-potionspåsarna. Och Geisha-chokladen. Och cidern. Tur att jag visste vart mjölken var i alla fall. Tog sen bussen till lägenheten igen, den kom ganska fort. Och nämnde jag att min mobil passade på att ladda ur sig på vägen dit dessutom? Så jag fick chansa hur mycket pengar jag hade på kortet och kunde inte lyssna på musik. Min värld hatar mig.

Hm, just det, var på Orange som hade Selma-kväll i lördags. Först visste jag inte ens att det skulle vara, sen så sov jag till halv sju på kvällen den dagen och hann med nöd och näppe vakna till innan jag drog ut. Dricka Jägermeister till frukost, klockan halv nio på kvällen. Finns sämre! Och asmånga som jag känner kom dit i lördags, det var helt sjukt. Drog på efterfest några stycken också och pratade hela natten och hade det allmänt skitbra. Fast halva gänget däckade någon gång på småtimmarna. Allt var awesome, kortfattat. Jag önskar väl bara hela livet kunde vara en fest på Orange med alla jag känner. Men även om höjdpunkterna och topparna är så fullkomligt överdrivet underbara så faller jag ju så hårt när depressionsstunderna och självmordstankarna återkommer. Det är en lång väg att falla från den allra högsta punkten till den allra djupaste. Och just nu är mitt liv en djävla berg-och-dal-bana, fan vad det svänger! Får se hur länge jag orkar ha i cyberloxen också, för trots att de är snygga som fan och löjligt enkla att styla på morgonen så är de ett rent helvete varje gång jag klär om eller när jag ska sova, duscha eller ja vad fan som helst nästan. Lid för konsten, eller hur var det nu igen? Men senast efter dMz på lördag åker de ur!

Well, såhär ser de ut i alla fall:

Dikt - Nothing but pain

(Skrev ihop en dikt nyss. Lite väl mörk kanske, men är väl inte så långt ifrån verkligheten heller.)

Nothing but pain

"I feel the pain underneath my skin
inside my thoughts, inside my soul
I wanna sleep all that pain away
and I don't think I want to wake up again

The music that I love hurts in my ears
The food that I love tastes like shit
and nothing I believe in can save me
nothing in this world holds me here, except...

All my goals seem unreachable
all my dreams replaced by nightmares
My whole ground is shattered
reality tears me apart and I have nowhere I can rest

One way or another I'll die
accident, murdered or suicide - I don't care
I'm running out of time
and all I want is for it all to end"

Faller

Jag vet inte vad, men jag känner för att skriva. Kanske om jag bara skriver på så kommer orden till mig. Kanske inte, men jag tror det är värt ett försök. (Och när jag har skrivit klart det så vet jag att det var en bra idé)

Jag har vänt på dygnet igen. Jag tror inte det är riktigt normalt att sova i 18 timmar. Fan vad jag måste ha slitit ut mig själv i måndags. Var till skolan och hade skitont i huvudet genom hela dagen, ytterligare en sådan där "huvudvärk i hela kroppen-dag" men det gick att uthärda i alla fall. Lyssnade på bokredovisningar hela dagen och det var väl lite kul att lyssna på, i alla fall vissa och så. Blev fett inspirerad att läsa en klasskompis bok faktiskt, men jag minns inte vad den hette. Kan ju visserligen fråga senare. "Flydde" från skolan med ångest efter skoldagens slut dock, kände att läraren nog var lite sur på mig på grund av ett missförstånd och jag kände att jag inte klarade upp den fighten just då. Hade funderat på att dra redan efter lunch, men lunchen piggade upp mig så jag bestämde mig uppenbarligen för att stanna dagen ut, av någon anledning.

Drog hem direkt sen efter det, orkade inte stanna någonstans för att köpa mat. Tänkte jag skulle bara varva ner totalt, ta det lugnt och trippa på Citodon. Fick dock anstränga mig för att inte somna och jag mådde dåligt av Citodon och kände mig sliten efter dagen samtidigt som ångesten omfamnade mig med sina ständigt vassa klor. Hade bestämt filmkväll med bästa vännen som skulle dyka upp runt kl. 18.00. Det gjorde hon också och jag var fortfarande lite väck när hon ringde på dörren. Men att sitta och snacka om vad vi gjort sedan sist och en del annat, kolla på lite olika internetsidor och se på "A Young Poisoner's Handbook" fick mig på andra tankar och livet kändes genast lite bättre. Vi slocknade runt 0.30-1.00-tiden, tror min iPhone visade "0.59" ganska så precis innan jag somnade. Drömde så jäkla intensivt om mörka källargångar i stuk med klassiska skräckfilmer med en konstant känsla av att jag blev jagad, men jag minns bara subtilt och får inget grepp om vad det egentligen var eller vad det hela handlade om. Vaknade förvirrad och chockad minst tre-fyra gånger under natten men reagerade knappt på ringsignalen när mamma ringde vid kvart över sju för att väcka mig.

Så det kanske inte är så konstigt att det inte funkade idag. Men jag vet inte ens riktigt varför en helt vanlig måndag kan slita sönder mig så fruktansvärt att jag måste sova i 18 timmar för att känna mig någorlunda levande igen. Och min huvudvärk har för mycket makt över mig. Visst, bara lite småmolande i bakgrunden kan jag ta, det märker jag knappt ens av. Det är de där jättekraftiga jag-ska-ha-ihjäl-dig-smärtorna som mer än gärna kunde få försvinna. Men vad inbillar jag mig, det där kommer jag ju få leva med åtminstone tills den dagen då jag fått ordning på allt det andra. Depressionen, ångesten, fobierna, överkänsligheten, övertänkandet, boendesituationen, boendestödet och LSS-tjafset, sömnsvårigheterna, matsvårigheterna, självdestruktiviteten... allt det där. Bra att jag har pengar i alla fall, jag menar, det är ju alltid något!

Ibland känner jag att det här med att plugga och speciellt på heltid egentligen inte riktigt var en särskilt bra idé. Men vad fan skulle jag annars göra då? Jag är fan inte kapabel till att börja jobba då jag får ont i magen bara jag tänker på det. Och jag måste ju göra nånting... Men när jag knappt orkar ta mig upp ur sängen (boendestöd får slita upp mig i stort sett varenda vardagsmorgon, men inte alltid det funkar ändå) och jag har bara ångest och ont och gud vet vad, det sliter mig i stycken - både att jag vill och att jag inte kan, och att folk inte ser - men om folk såg så skulle de börja tycka synd om mig och det vill jag inte heller. Så fucking moment 22 där också.
Men jag tar mig verkligen vatten över huvudet, jag kämpar bortom mina krafter och när sparlågan tar slut så faller jag ihop. Och jag faller ihop i skolan, på stan, i lägenheten eller till och med innan skolan. Hela tiden tippar jag över, jag har ingen som helst energi.
Försöker istället skapa energi från ingenting. Och jag vet att jag somnar om jag inte äter, men jag blir inte pigg bara för att jag äter, det håller mig enbart vid liv. Så konstgjord energi är det enda som jag vet fungerar, men knappt ens det. Jag klarar i stort sett ingenting utöver skolan. Då och då måste jag ju tvinga mig till orka handla mat till exempel, har man bara pasta och ris och inga som helst färskvaror eller frysvaror eller någonting att dricka utöver det äckliga kranvattnet så kan det ju vara en god idé att dra ut och handla lite. Kan tyckas som en enkel uppgift för en ung och stark kille som jag, men se där bedrar skenet. För det första har man helt enkelt inte tid eller något val att vara så trött att ögonen går i kors, att man skulle kunna somna stående. Lik förbannat är jag ju det. Men handla det måste jag ju. Så handlar knappt tio saker, samma som alltid, gör det så enkelt för sig som möjligt, tar den kortaste kassan, har allting förberett, packar i två kassar.
Försöker hålla mig vaken med musik, sjunger med lite för att inte falla ihop. Går flera meter med ögonen slutna utan att jag ens lägger märke till det förrän jag snubblar till eller går in i någonting. Ryggen värker under väskans tyngd, huvudet värker under tankarnas tyngd, tror magen värker efter hunger och fötterna värker för att jag går fel och har dålig kondition. Jag är svag. Klarar inte av att bära upp min egen kropp. Faller ihop. Måste vila i flera minuter, för att gå på stan i en kvart är för mycket för mig.


Jag säger till boendestöd att hjälp mig, jag faller. Men hur? undrar de. Jag vet inte hur.

Skrika som jag vill

Skolan blir lidande av min brist på motivation. Inte bra. Och jag är för trött för att vara vaken och för pigg för att sova, hela tiden dygnet runt. Och jag kan inte ringa och sjukanmäla mig de dagar jag blir kvar sängen för då är jag kvar i sängen fram till kvällstid för jag är ett vrak de dagarna no matter what. Och jag har nästan slutat röka men då dricker jag mer istället. Hoppas min piercing överlever bara, det ser bra ut än så länge i alla fall. Fast jag tvättar mer med tvål och vatten istället för den där vätskan jag fick av piercaren, men jag använder ju den också såklart. Men jag kan tänka mig att mina dåliga vanor i övrigt kan sega ner läkeprocessen. Men prio ett är ju att överleva och överlevnad har ju sina egna regler. Bisarra sådana till och med. Jag börjar bara bli rädd att jag ska tappa kontrollen med alkoholen och vara full i skolan. Då skulle ju verkligen allt kunna vara kört. Hur fånigt det än låter så är skolan typ det viktigaste i mitt liv just nu. En fast punkt, något som jag trivs med och med människor som jag trivs med. Jag trodde aldrig det skulle kunna bli såhär bra faktiskt! Och jag är glad att jag har hittat något jag vill hålla fast vid.

Nu skriver jag på en massa saker samtidigt så det kommer säkert bli lite flummigt. Både pappersdagbok, här och fixar med diverse andra saker.

Jag känner det lite som att det ligger en tung dimma runtomkring mig, som gör det svårt att se tydligt. Jag vet inte ens vad det är jag vill se. Men den där dimman funkar även som en mur, en mur mellan mig och omvärlden. I sociala situationer, då är muren som svårast att bryta igenom. Jag hör vad de säger, jag vet vad jag vill säga men jag får inte fram det - finner inga ord eller formuleringar. Det blir antingen kort och koncist eller flummigt och osammanhängande eller rent av opassande.

Snackade med morsan på telefon i nästan två timmar här om dagen, hon höll på att bli galen på mig till slut och sa att hon höll på att svälta ihjäl om hon inte fick gå och käka middag snart... Jag hade viktiga saker att snacka om ju! Fan vad jag har mycket ångest nuförtiden, satt och var helt upprörd jättelänge och bad henne lugna ner mig och hjälpa mig reda ut mina trasseltankar flera gånger. Till slut kom vi överens om att jag kunde ringa upp igen senare om jag fortfarande hade massa ångest. Det blir lite så numera, att det är morsan jag vänder mig till när jag behöver hjälp eller bara ventilera och komma ner på jorden igen. Hon är den enda jag inte kan avvisa även om jag försöker, och det är bra, för jag har haft sådana tendenser mot folk på senare tid och det är inte bra. Jag vill ju inte avskärma mig från folk, inte egentligen, utan det blir bara så för jag klarar inte av sociala strukturer med spelregler som jag inte förstår mig på. Ingen talade om de reglerna för mig och nu kastar jag tärningarna på måfå - så har jag gjort hela livet, men ibland kommer verkligheten ikapp mig och jag inser hur klumpig jag är socialt och vad det får för konsekvenser att fucking aldrig kunna konversera naturligt. Nästan aldrig i alla fall, jag kan det med morsan och mycket nära vänner bara.

And i end up feeling rejected when I'm the one who's rejecting. Jag är så rädd för att bli avvisad att jag själv avvisar andra istället. Ond cirkel om något...

Finns det inga kurser man kan gå där man lär sig konversera? ja, jag är seriös nu...

Insåg att jag ju har en massa Paraflex som har fått funka som substitut till Citodon när det tog slut, sedan insåg jag att om jag inte kan få något starkare än Citodon så kanske jag kan kombinera Citodon och Paraflex, då jag läste om någon annan som fått det ordinerat av sin läkare just också för sin huvudvärk. Tänkte jag kunde i alla fall nämna det för läkaren som jag ska träffa i januari.

My mind wanders...

Min skrivare apar sig och vill inte göra som jag vill så jag skriker och bankar på den så som jag brukar göra när saker inte gör som jag vill. Grannen nedanför mig bankar i golvet/taket och jag ser att klockan bara är nio och bankar ursinnigt tillbaka i mitt golv med handen. Jag har ett privatliv okej? Fuck it, jag borde få skrika som jag vill, klaga efter tio om du måste klaga!