När verkligheten är för svår att leva med

Min ångest blir ju bara värre och värre. Vad sjutton då för? Det är ju jävligt onödigt. Önskar det fanns något att skylla på, något som både förklarar och är begripligt. Något att sätta fingret på. Så att man kan säga "aha, det är så det är!" och genast kunna gripa efter en vettig lösning på problemet. För vad är lösningen på fullkomlig ångest utan någon som helst orsak!? Jag kan väl inte fortfarande ha ångest över den fjortonde, det var ju flera dagar sedan, det borde ju ha gått över. Nej, jag tror faktiskt inte att det är det. Eller är det alla dessa utslag som nässelfebern ger mig? Alla dessa utslag som jag bara måste skära sönder för det är den enda effektiva metod att ta bort klådan. Eller är det ångest över att jag borde köpa en massa saker som jag egentligen inte har råd med?

Det är något som gnager inuti mig. Som ett inlåst djur som sliter, river, biter och skriker för att ta sig ut. Jag skulle väl också skrika om jag var inlåst i min kropp. Men vafan, det är jag ju! Kanske är det jag som sliter, rycker, biter och river och inte kan komma loss? Nej, jag vet inte, nu spånar jag och kommer av ämnet igen.

Det är så svårt att hålla sig till ett ämne, då inga ämnen är helt slutna. Jag menar, oavsett vad man talar om, med sig själv eller någon annan, så kommer man ju alltid förr eller senare att associera vidare till något annat, eller hur? Och det gör jag, jag associerar så mycket åt så många olika håll och sedan vidare åt ännu fler håll. Det är som ett träd, där det man börjar att tänka på är roten, stammen. Sedan associerar man vidare till ett par nya ämnen och de blir som två större grenar som sedan grenar sig vidare till ännu fler och tunnare grenar, och så håller det på sådär liksom. Till slut vet man inte vart någon gren slutar eller tar vid, vilken gren som hör till vilken och så vidare. Till slut kan man inte ens se stammen innanför allt virrvarr och man har fullkomligt trasslat in sig själv där nånstans, djupt inne bland alla grenar. Det blir som en labyrint-skog där man går vilse hela tiden, ömsom letar man febrilt efter en utväg, ömsom ger man upp och sätter sig ner och grinar. Eller i värsta fall ger man upp så fatalt att man försöker ta sitt liv. Det låter kanske ynkligt, att ta sitt liv för en sån sak, men allt är relativt, och mitt virrvarr som kanske inte alls uppfattas vara så livshotande rörigt, tar bokstavligen kål på mig.

Att ständigt viras in i ett evigt trassel av tankar, känslor, analyserande, skapande och förstörande, måsten, behov, göromål, ärenden, planeringar... allt man gör tänker, känner och upplever i ett enda stort trassel som varken verkar ha någon början eller slut, så frågar man sig själv till slut: Hur i helvete är det tänkt att jag ska klara ut all den här röran? Hittar jag nånsin ut?



Och så står de där, psykmänniskorna, och frågar mig vad som är fel, varför mår jag som jag gör? Jag kan inget annat är att bara sucka uppgivet. Om och om igen får jag denna fråga, som om jag bara helt plötsligt skulle komma på att "ja! såhär är det!" ... nej, det funkar ju faktiskt inte så.

Det mest irriterande måste ju vara att hela tiden få den fråga som man kom till dem för att få svar på, ställd om och om och om igen. Personalen på mitt boende är ju ett ypperligt exempel på detta elände: Det första jag gjorde när jag kom hit och de frågade om det var något särskilt jag visste att jag behöver hjälp med, så svarade jag tydligt att jag har svårt att komma ihåg mina mediciner och skulle vilja ha hjälp med detta. Därefter har jag fortsatt att vara tydlig med just detta. Jag tycker inte att jag kräver mycket, det är ju ändå ett specialboende för sådana virriga själar som jag själv.

Men tror ni inte att de vid flera tillfällen sagt saker som "nja, egentligen är det ju inte vår uppgift att hjälpa dig komma ihåg dina mediciner" ... "jag trodde det var tänkt att du skulle säga till när du vill ha din medicin" ... "de andra pratade om att du skulle få ha kvar nyckeln till medicinskåpet i din lägenhet så att du skulle kunna sköta din medicinering själv"... På fucking allvar! Jag blir så less att jag nästan blir sugen på att hänga mig med en lapp fastnålad på bröstet om precis hur jävla förbannad och ledsen jag blir över deras totala ignorans. Okej, jag får lite överdrivna impulsryck ibland, det kan medges. Men jag blir bara så less på hur dåliga de är på att lyssna, visa respekt och se över ens faktiska behov. Och dessa människor ska alltså vara anställda inom vården?!

Vårdmänniskor (i allmänhet) måste vara den grupp personer jag föraktar allra, allra mest. Det är tänkt att man ska kunna lägga sitt liv i deras händer, lita på att de gör rätt, följer protokoll, respekterar en som individ och de svårigheter man kan tänkas ha. Det är de som ska kunna ta emot en och hjälpa en när absolut ingenting annat fungerar. Det är de som ska ge en rätt behandling för ens sjukdom(-ar), ge ut rätt mediciner och ta emot en på akutmottagningar runt om i landet när man håller på att dö, oavsett om det är psykiskt eller fysiskt. Det är de som ger en pengar när man är oförmögen att jobba så att man slipper hamna på gatan, de som hjälper arbetslösa att hitta ett jobb, de som ger såna som mig ett boende med tillgång till personal som finns där och hjälper en dygnet runt. Visst låter det så himla fint? Att de ska finnas och hjälpa, men allt de gör är att förvirra sig i pappersexercis, glömma bort en och motarbeta en.

Det är de jag allra minst känner att jag kan lita på. Visst är det sjukt? Vart ska man då vända sig när ingenting annat hjälper, när man inte vill att ens vänner och familj ska se en blöda ihjäl eller skrika ut sin ångest så att det hörs till andra sidan staden, eller när man bara suttit i ett hörn av sitt rum oförmögen att varken äta, sova, hålla sig vaken, handla, duscha, ja på det hela taget leva? På det hela stora taget anser jag att det svenska sjukvårdssystemet fallerar på så många punkter att det är varken särskilt konstigt eller förvånande att Sverige är det land där flest tar livet av sig. Det troligaste sättet att man kommer att dö är genom självmord, oavsett om man är rik, frisk och lycklig eller fattig, sjuk och olycklig.

Nej, det vore förstås fel att lägga hela den skulden på enbart den bristande sjukvården, men när jag kommit och sökt hjälp hos just denna, i situationer då jag varit väldigt farlig för mig själv har jag bokstavligen behövt tjata mig till ett sketet litet rum på en låst avdelning, bara för att komma ut därifrån och må sämre än jag gjorde när jag kom in. Tack, tack så mycket för det. Det är på många sätt ett under att jag fortfarande är vid liv. Jag fattar seriöst inte riktigt själv hur det gick till.

Ja, jag fantiserar fortfarande väldigt mycket om döden, självmord och "den andra sidan", efter detta livet. Ibland hänger dessa fantasier ihop, men för det mesta inte. Det är snarare just tre stora ämnen vilka jag tycker väldigt mycket om att fantisera om. Jo, det blir ju förstås att jag romantiserar, och hittar på totalt orealistiska scenarion. Men jag tycker om dem, antagligen just för att de är orealistiska.