Ambivalens - min antiettikett

Jag har inget normalläge, det skiftar alltid från det ena extrema till det andra. När jag är depressiv är jag på botten, suicidal, självskadar mycket, hatar mig själv och hela världen. Är jag inte depressiv så kan jag hamna i ett apatiskt läge. Då betyder allt ingenting. Jag orkar inte gå upp ur sängen, orkar inte äta, eller göra någonting alls. Jag orkar oftast inte ens se på film eller strökolla på diverse lama internetsidor ens. Jag orkar inte skriva, rita, sticka eller någonting. Då har jag oftast passerat ett extra jobbigt suicidalt läge och insett att jag inte orkar försöka ta livet av mig heller. Liv och död spelar liksom ingen roll.

I vissa, tämligen ovanliga fall händer det att jag hamnar i ett maniskt läge. Då vill jag göra allt och mycket, mycket mer. Jag pratar konstant, köper massvis med onödiga prylar, tackar ja till allt jag blir erbjuden, går på mycket fester och super hårt. Jag skriver långa stycken i ett, målar flera alster och har en outtömlig energi. Depressionen som slår till efter manin är väldigt påtaglig och förstörande. Det gör ju väldigt ont när man faller från en högre punkt. Och faller gör jag, rakt ner i det bottenlösa mörkret.

Detta är mina tre mest extrema lägen, oftast skiftar det mellan dem flera gånger om dagen. Miljarder känslor och tankar trängs inom mig, som en tickande bomb som hotar att spränga min överbelastade hjärna, min sönderslitna kropp och min alltför förvirrade själ. Dessa tre element som bara tycks ha en enda sak gemensamt: trasigheten, slitenheten eller vilsenheten. De hör inte ihop. Det pågår ett ständigt världskrig mellan min kropp som kämpar för att få överleva all skit jag utsätter den för, min hjärna som hela tiden går på högvarv med tankar och känslor som överröstar kroppens signaler, och min själ som bara liksom försöker hänga med som något slags utomjordiskt foster utan någon som helst sammankoppling med de andra två elementen. Men utan min själ så dör jag ju. Det är ju jag som är själen, mitt undermedvetna, den allra innersta kärnan. Kroppen och hjärnan kan inte leva utan själen, det går bara inte. Även om jag många gånger skulle vilja leva utan båda hjärnan och resten av kroppen, bara jag får ha min själ intakt.

På senare tid verkar allting ha blivit hundra gånger mer extremt, överbelastat och intensivt. Min hjärna kokar, och jag skriker högt ut i luften att jag vill ha tyst i huvudet. Det går inte att stänga av, och jag orkar inte ens gå till ICA för att jag inte kan sluta tänka. Jag är en otroligt känslostyrd person, till den grad att jag bokstavligen inte märker vad min kropp vill förrän den fullkomligt skriker ut det. Som exempel så känner jag aldrig hunger, förrän minst åtta timmar efter jag sist åt. Jag kan inte känna naturlig fysisk trötthet förrän jag varit varken i minst tjugo timmar. Jag kan glömma bort att jag behöver gå på toaletten tills jag verkligen måste kuta in på dass. Jag tappar tidsuppfattningen, glömmer saker jag aldrig skulle glömma annars, blandar ihop fantasi och verklighet (hur kan personalen veta att jag drack Southern Comfort förra lördagen? Eller drömde jag den konversationen...? osv) och det lilla lokalsinne jag en gång hade syns inte ett spår av nu. Jag är faktiskt uppriktigt förvånad över att jag hittade till Orange igår kväll, och tillbaka till bussen.

Fördelen med att inte ha mycket till tidsuppfattning är att två minuter känns ungefär lika länge som två timmar, oavsett sammanhang. Det är praktiskt när en väntar på bussen, till exempel.

Åh, jag är så nära en breakdown nu, right? Jag hoppas jag inte rasar ihop på något olämpligt ställe eller tillfälle, som till exempel hos en kompis eller på en fest.