Scars

I won't give in, cause I'm tired of all my scars...

Psyk upphör aldrig att förvåna en. Med sin totala inkompetens, dåliga inflytande och ständigt kassa förslag på så kallad "hjälp". Jag står hudlös inför deras förvånade, fiskliknande miner. Med öppna sår i själen och självmordstankar och planer öppnar jag mig inför deras närvaro och tvivlar återigen på mina sinnen när de kläcker ur sig att de inte alls tycker att jag verkar vara deprimerad. Tja, god dag yxskaft på dig med!

. . .

Jag biter mig så hårt att jag får blåmärken på armarna. Inom en vecka kommer jag nog se helt blåslagen ut. Brände mig för första gången idag med cigaretten. Så djävla smärtsamt och fan vad trasig man känner sig. Jag hoppas att ingen som läser det här ser detta som nåt tips. Självskadande är enbart trasigt och jag är bara för trasig för mitt eget bästa för att ta åt mig av och bry mig om det.

Samma med rökningen. En skötare frågade mig hur mycket jag röker, och när jag svarade "20 till 30 cigaretter om dagen ungefär" så blev hen helt chockad. En annan skötare snackade nåt om hur farligt det var att ta djupa halsbloss och jag bara fnös åt henom i princip... jag bryr mig inte. Om något så vill jag snarare bli skadad. Att långsamt dö av rökning är snarare en tröst än något ångestframkallande. Precis som mina tankar/planer på självmord sällan är ett sätt att fly, snarare en belöning för att ha utstått smärtan så länge.

. . .

Jag växlar mellan att bli glad när folk kallar mig konstig, och att bli trött på att hela tiden höra det. Man vänjer sig, men ändå inte. Samma som med så mycket annat.

Måste ställa till en scen här snart känner jag. Bara nånting, jag måste göra nånting. Jag åt ingen middag idag. Mådde bara fördjävligt och försökte sitta sådär alldeles stilla tills man inte känner sin kropp längre; medan tankarna, känslorna och Annas omväxlande nedvärderingar, tjat och uppmuntringar till dåligheter frätte som syra i mitt inre. Låg länge och bara stirrade in i väggen i en fåtölj ute i allrummet, med tunga bultande och ångestfyllda hjärtslag. Hörde hur de andra pratade om att de trodde att jag sov.

Vem fan kan sova när demoner våldtar ens själ...?








"It doesn't matter
I don't care
it's all shards and shatter
and it's everywhere"

Avdelning Förtvivlan

Hon fyllde hela avdelningen med sina ångestskrik. Överfallsalarmet ringde i våra skärrade huvuden. Jag gick först närmare, ville veta vad som stod på. När hon sedan lugnade sig lite första gången, så sjönk jag ihop på golvet.

M kom ut från sitt rum och frågade något som jag inte hörde. Hon upprepade frågan: får jag slå mig ner? Jag svarade lättad: absolut! Hon satte sig bredvid mig och tog min hand och lutade sig mot mig. Jag höll hårt i hennes hand och vilade lätt mitt huvud mot hennes. Vi satt så länge, alldeles stilla. Mina ögon sved, hjärtslagen skenade, jag andades häftigt och jag lät bara tårarna rinna. Satt så stilla att jag till slut inte kände min kropp. Förutom hjärtslagen, andningen och mina ögon som sved.


Det känns som att en bit av min själ ryckts loss och skadats igen. Flisor och skärvor, är det allt som är kvar av mig? Det blir becksvart. Så jäkla becksvart. Förlorad i ett mörker helt utan ljus. Inte ens en gnista. Har allt mitt hopp som någonsin funnits dött ut nu? Vill jag ens ut i världen något mer...?


Till sist beslutade vi oss för att gå och sätta oss i soffan istället. På nyheterna på teven pratade de om mord, stölder av pengar skänkta för att hjälpa ett land i kris, mer mord, massgravar och mer trasighet. Jag bläddrade lite i en skvallerblaska och fann bara ännu mer trasighet.

Jag gick ut och rökte och sms:ade älskade, det är inte komplett radioskugga just då, så jag lyckas förklara läget. Jag såg min spegelbild i det mörka fönstret, och allt jag såg var ett bottenlöst mörker, hopplöshet, förtvivlan och uppgivenhet. Är det allt som är kvar? Vad hände med kämpen?



Don't give me any medications, cause no pills in this world
can save me from myself...

Dagarna på slutenpsyk

Det är snart midsommar. Och här sitter jag, inlagd på psyket. Så djävla instabil och nere, jag ser bara mörker. Men jag vill bort härifrån. Bort från världen, trasigheten och instängdheten. Bort från apatin och bort från kaoset. Jag är så apatisk nu. Jag ser allting i mörka, dimmiga gråskalor. Det ligger en tjock dimma över världen som gör allt grumligt. Jag ser inte klart, min röst är svag och jag sluddrar mer än vanligt.

Jag vet inte vad jag känner, om jag ens känner någonting. En ekande tomhet inom mig, som ett stort sugande svart hål som all energi och allt annat bara försvinner in i. En vrede som inte når upp till ytan. Ett rop på hjälp som inte når ut. Jag är handfallen inför mitt mående, och jag irriterar mig på personalen som ser ner på mig. Jag känner det, i deras ögon, hållning, och i deras sätt och hur de tilltalar en. Det är inte bara mig. Jag tror de ser ner på en som patient för att man på nåt sätt skulle vara av mindre värde, mer misslyckad och hopplös. Särskilt om man inte är här för första gången, dessutom.

Jag fantiserar om att rymma. Få upp ett fönster och klättra över husväggarna. Det är otroligt rymningssäkert det här stället, så jag tänker inte ens försöka. Men ändå... fantasierna... Annat jag fantiserar om är självmord, och misslyckade självmordsförsök. Blod överallt. Panik och ramaskri. De tog ifrån mig min kniv så jag får hitta på andra sätt att skada mig på. Kanske kan man bita av en artär...?

De har sjabblat till mina mediciner igen. Har rage'at lite om det med morsan via telefon. De ger mig för mycket, fel saker och vid fel tillfällen på dygnet och låser tillgången till mediciner. Helt fucked up, med andra ord. Min mage rage'ar på järntabletterna. Tror inte min kropp kan ta upp det järnet alls faktiskt. Och om så är fallet så vill jag inte ta dem heller.

Min ångest är fortfarande riktigt hemsk. Och jag vill dö ungefär 10 gånger om dagen. Så depressionen är den samma. Tänkte höra med läkaren (när jag nu får läkartid, vill säga) om hur det funkar med ECT, och om man kan få prova. Vissa säger att det bara är humbug, att det skadar mer än det hjälper. Andra säger att det hjälpt dem jättemycket. Och ja, det används för att "bota" depression, men det är väl ungefär allt jag vet också.

Jag hatar att ringa härifrån förresten. Det är i princip radioskugga. Det är ett av mina nya favoritord för övrigt. "Radioskugga". Det betyder att det inte finns någon tillgång till nåt mobilnätverk där man är, ifall ni inte visste det. Så begreppet "dålig mottagning" har faktiskt ett eget ord. Fast är det radioskugga så är det bokstavligen ingen mottagning what so ever. Men ändå.

~*~

"Beyond the tiredness and pain
is a soul that lives again and again
I wonder will it ever end
and will the scars ever mend?"

Medicinkrångel igen...

Ångesten river i mig. Jag känner en svag pust av dödslängtan, att bara vilja fly härifrån, bort från mig själv. Tydligen får jag inte Stesolid här på avdelningen, och av någon anledning så ger de mig Mirtazapin på kvällen, alltså vid halv åtta-åtta. Den ska jag ju ta till natten. Nåt jävla knas igen asså... Bara hoppas på att jag får läkartid hyfsat snart, typ måndag/tisdag. They're always busy around here, busy busy busy...

Jag får väl tunga Mirtazapinen tills vidare då, och spara den till kvällen. Och kanske eventuellt tunga Lergigan då och då så jag inte blir överdåsig på dagarna. Jag kan ju inte ta tre olika sömnmediciner samtidigt varenda kväll och ha ytterligare en vid behov... helt jävla galet ju. Dessutom ska jag ta upp det där med järntillskotten också... tror inte min kropp tar upp något av dem, och i så fall är det ju onödigt att jag tar dem.

~*~

Hm, jag kommer nog alltid förknippa svartvinbärsthé med psykavdelningar... av någon anledning så verkar typ alla ha det. Ungdomspsyk hade det théet, 124:an hade det, och även denna avdelning: 123. Man undrar om det är med flit eller en tillfällighet. Jag minns att en person jag kände förut också brukade förknippa svartvinbärsthé till slutenpsyk.

Ska försöka hålla mig lite mer uppdaterad här, men vad jag skriver om kommer väl att variera oftare än jag byter strumpor. Beroende på dagsform, fantasiflöde, minne och vad som hänt i dagarna.

~*~

Just det, ska fråga personalen här om de har några Salivin. Är så förskräckligt torr i munnen numera... dricker vatten i kopiösa mängder för att halsen inte ska torka igen helt... Det, och så dricker jag massa thé och saft.

Jag har 50% rabatt på mediciner jag köper numera, så jag har redan köpt upp halva apoteket dårå...

Avdelning 123

Gah, skrev ett blogginlägg igår men datorns batteri lade av innan jag hann skriva färdigt och posta det... med andra ord gick det förlorat.

Ja ja, är inlagd på avdelning 123 på Ulleråkers akutpsyk igen. Här röker jag helvetet ur mig, tvingar upp mig på morgonen för att käka frukost, är med på promenader, grupp och annat flum som skötaren hittar på för att hålla humöret uppe.

Jag har bra kontakt med de andra patienterna. Ett par känner jag till från tidigare, och de flesta går att snacka med. En lite äldre kvinna (30-40-ish kanske) vet mycket om hur det är att ha ångest och om hur man lätt röker mer på avdelningen och får rökhosta på morgonen. Vi har det gemensamt och vi tycker båda att samhället blir sämre på det där med att fixa lägenheter och jobb till unga, och om hyror som är för höga.

En annan patient spelar gitarr och har planer på att söka till idol i höst, han är på avdelningen mitt emot rökgården. En annan tjej på samma avdelning som jag ska få besök idag, av en person som vi båda känner. Får se om denne känner igen mig, hehe...

Jag kom in hit i förrgår, så det har inte hänt så jättemycket än, jag har inte ens fått prata med någon av mina kontaktpersoner här än, bara med läkaren.

Annars trallar det på rätt lugnt här, ingen patient som är överneurotisk eller skriker nätterna i ända. Det är skönt. Det enda som är lite störigt är att min rumsgranne snarkar... får be om öronproppar till inatt tror jag... börjar bli lite jobbigt. Jag sover helt förskräckligt dåligt här, de två nätter jag spenderat här. Jag saknar älsklingen, drömmer starka mardrömmar och vaknar i panik flera gånger under natten, när jag väl somnat vill säga. Tog typ tre timmar att somna och jag fick nog inte mycket djupsömn alls. Trots att jag tog mina Circadin och Lergigan som vanligt, runt halv tolv.

Väntan

Det går inte att röka bort ångesten, efter sju cigg i rad ger jag upp. Försöker kolla på film men blir distraherad av mina tankar. Mönsterna som förstår, ångesten som förstör. Jag känner hur sömnmedicinerna kickar in, långsamt men närvarande. Och ångesten tycks hela tiden öka, hotar om mardrömmar inatt, stretar emot medicinernas kemiska trötthet. Gör mig svag och ångestfylld på samma gång.

Är hemma i väntan på plats på 123:an. Mobila teamet ska komma på besök en gång om dagen och titta till mig tills dess. Om det är nåt så kan jag alltid ringa, säger de. Well that's gonna happen... not.

Jag har i alla fall kommit på vad jag ska säga när de frågar mig (återigen) om varför jag mår som jag gör... det har inte med vad jag har upplevt och inte att göra, det har ingenting med vad som hänt mig och inte inte hänt mig. Det fanns där från början, allra första börja. Jag började inte må dåligt på grund av någonting speciellt. Jag har alltid sett på världen genom mörka glas, cause I'm born insane.

Men självfallet har vissa upplevelser fått mig att må ännu sämre, det förnekar jag inte. Men det är ändå viss skillnad liksom.

Att leva

They say follow your heart, follow it through
but how can you, when it's split in two?

Hur kom jag in i det här kaoset, depressionen och det själsliga mörkret? -Jag föddes in i det.
Hur tar jag mig ur det? Kommer jag nånsin lyckas ta mig ur det?

Jag andas orytmiskt och kippar efter luft, i mina ögon lyser en sorgsen desperation, hjärtat gör ont och slår hårt i bröstet. Någonting liksom skaver, som om jag klämt in mig i ett alldeles för litet klädesplagg. Ångesten river, river mig i bitar. Jag kan inte låta någon kontrollera mig, någonsin. Jag känner mig kvävd direkt, mitt behov av frihet är enormt viktigt och stort. Försök inte kontrollera mig med falska löften, försök inte hindra mig från att försöka ta mitt liv. Det är mitt liv, mitt val, jag gör vad fan jag vill med det.

Jag bryter ut i apati, ett tillstånd utan varken känslor eller tankar, där tomheten ekar i oändlighet. Allt som finns är ett skal. Jag andas, pratar, skrattar och ler fortfarande, men det är ingenting jag egentligen kan styra över, eller ens känner av. Och mitt i apatin bryter kaoset ut.

Jag vill inte finnas mer, inte bråka mer med mina inre demoner och världen längre. Jag orkar inte myndigheter, tiggare, skrikiga fjortisar och småbarn, griniga människor och busschaufförer som vägrar släppa av en vid hållplatsen man ska av på. Vill inte ens snacka med främlingar, vill inte behöva le, säga hej och se trevlig ut. Vill inte köpa mat jag ändå inte vill äta, vill inte gå upp ur sängen när jag hellre vill ligga kvar, vill inte tvinga mig själv till att sova när jag hellre vill vara vaken. Vill inte ta en massa olika mediciner varje dag som ska hjälpa mig men som inte gör det. Vill inte höra ert gnäll om att jag dricker, skär mig eller röker för mycket, eller se när världen rasar samman framför mina ögon.

Vad har jag att kämpa för? Vad vill jag? Vill jag ens leva? Har jag ens något val...?









...Live with it