Finding a middle ground

How will I ever find peace in life? My mind is so fucked up I can't even explain how I'm feeling cause it's such a mess and constantly changing. One moment I feel fine, things are going okay and my thoughts are lighter. Next moment I'm judging myself, hating who I am and tear the hole place to pieces. Then yet another moment I'm so happy and energetic and before I know it I feel life ain't worth living at all and I just wanna shut down and disappear. I'm completely worn out and just wish I could get some kind of genuine rest from myself, just for a little while. Can't I just die a little? Some sort of comatose, perhaps?

Dun dun dun...

Alright I give up. What's wrong with my brain today? I mean, apart from the usual. Don't think my borderline has ever been so present before, think I hit all ten diagnostic criteria in just one day. Suddenly I feel energetic and almost a bit manic, everything's running fast in my head and I can barely keep up with all the thoughts and I almost think I might be happy? No, too strong a word, but much closer to happy than sad anyway. Thank god I didn't reach for that knife earlier! Got some control over myself, appearently. Now that's a surprise.

...to be continued...

In pieces again

I'm broken. I'm broken. I'm broken. All these feeling just came out of nowhere, they're tearing me in pieces, I can't breathe. All this shame disgust hatred anger fear anxiety until there's nothing left of me. I turned off my phone I don't want any fucking texts or calls I don't wanna hear from anyone. I can't think, I can't speak. It's all chaos and chaos is all I am. I don't feel safe in my own apartment, I don't feel safe in this body that's supposed to be mine. Just wanna throw everything away and leave it there. I won't pick up the pieces this time cause if I don't I can't break apart again.This is what is left of me, a fucking bloody mess.

I'm shaking, shivering, my hands are colder than my desk, my heart beats heavy and it feels like I wanna puke, scream, cry or all at the same time. Trying not to turn to self injury again but the impulse is so strong, don't know how much more I can take.

It's just today, it's just one day... but I know it goes deeper than that. I know I've starting to fall again, but I didn't wanna see it and I didn't really but I know. My sleep is fucked up and I've basically stopped eating cause it's disgusting, I have no apetite what so ever.



 
and I just know somehow it will be like this for the rest of my life

Details without details

Oh. My. God. That must have been the strangest thing I've done in a long time. And one of the most risk-taking impulses I've given in to. I've wanted to do this for quite some time, but I've been afraid to because of really damn good reasons. This isn't something you just do.

I hooked up with a stranger from QX for sex. No, really, I did. We started chatting on the night between Wednesday and Thursday. He seemed really kind and we wanted the same thing, and when I first spoke with him on the phone we realised we had even more in common. It didn't stop me that he's in my parents age, and has a slight brain damage. I said, well I'm not perfect either! When he came to my apartment we were so nervous, but quickly got more comfortable, and damn it was good! Jesus, I didn't know I had that in me.

Tillbakablick

Jag har inte kunnat äta på nästan tre dygn nu, sist jag åt var på morgonen i lördags. Igår åt jag ingenting, drack bara några klunkar vatten. Idag fick jag ner ett glas juice och ett glas mjölk i alla fall.

Har börjat röka inne i lägenheten, mycket just för att jag faktiskt får det, men jag har inte fattat hur jag ska få fönstren att stanna öppnade när jag öppnar dem, utan att stå och hålla upp dem, så det blir lätt ganska rökigt här inne. Det svider i ögonen och jag får konstant i mig tobaksrök, vilket inte bara är negativt. Den största anledningen till detta beslut är att jag vill kunna röka och skriva på datorn samtidigt, och det är ju inte så att man tar med sig en stationär dator, 30 tums-skärm, mus och tangentbord utomhus för att röka tjugo gånger om dagen, precis.

Jag skriver väldigt mycket. Har fått ihop ett tiotal kapitel i ordbehandlaren på datorn och har säkert minst lika mycket handskrivet i collegeblock. Än så länge är allt i en enda röra och kapitlen är inte sorterade i den ordning de ska vara, utan i den ordning jag har skrivit dem, och de flesta är inte kompletta. Sedan jag hittade resten av mina dagböcker som sträcker sig från slutet av 2009 fram till januari 2012, har jag börjat känna mig redo att skriva om det hittills jävligaste året i mitt liv: augusti 2010 till oktober 2011, då jag blev fruktansvärt olyckligt kär under mitt halvår i Uppsalas folkhögskola Wik, och följande halvår försökte ta mitt liv fem gånger.

Jag inser att jag fortfarande inte är över varken Tomb eller Mattias, trots att jag helt brutit kontakten med Tomb och nästan helt med Mattias. Det river fortfarande stora hål att skriva om när jag dränkte mig i alkohol, knaprade sjuka mängder smärtstillande och såg självmordet som min ända utväg då jag inte hade någonting att leva för, och när mitt hjärta gick i bitar fick jag en anledning att dö. Då jag lovade mig själv att aldrig mer bli kär igen och hur många gånger jag än försökte dö blev det aldrig så.

Jag försvann in i ett tomrum i tiden och är fortfarande väldigt distanserad, håller fortfarande vid mitt löfte och ibland så tror jag faktiskt att jag dog den där natten på sjukhuset den 29 augusti 2011, att jag bara inte har fattat det än.

Kap. 18 - Ja, du läste rätt

Jag har gjort en del konstiga saker i mitt liv. Vid ett tillfälle stötte jag på en kille på en chattsida som frågade om jag kunde hjälpa honom med en sak. Han var en total främling som sade att han var rullstolsburen och i ett sådant läge att han var gravt handikappad. Jag vet inte om jag gjorde det av välgörenhet eller om jag faktiskt blev tänd på idén, men jag gick faktiskt hem till honom och han hade varit ärlig om sitt tillstånd. Jag kände mig trygg på det sättet att av alla män man kan träffa från nätet, så var han garanterat inte en av de som kunde vara farliga förövare. Det han bad mig om var att ge honom en orgasm. Hans första orgasm någonsin. Han var 28 år och hade aldrig fått orgasm. Nå, det var något av en upplevelse även för mig.

Jag minns också ett tillfälle när jag var nere på stan mitt i natten och på väg till en nattklubb och någonstans på gatan mötte jag en man som var uppenbart full och troligen hemlös. Han smickrade mig massvis och jag tyckte att han var ganska het för att vara en alkoholiserad, förmodad hemlös, medelåldersman i slitna kläder. Han frågade om han fick kyssa mig och utan att svara jag kysste jag honom bara. Flera gånger. Det var nästan att jag var på väg att gå längre, innan jag kom på att det kanske inte skulle vara en särskilt bra idé med tanke på hans tillstånd.

En sak till. När jag var inlagd på Ulleråker och hade permission åkte jag till innerstaden för att loda runt, köpa cigg och njuta av solens värme. När energin tog slut satte jag mig på en parkbänk och åt en macka från Pressbyrån och tände en cigarett. Några minuter senare dyken en man upp och sätter sig bredvid mig. Vi diskuterar hur svårt det är att leva i samhället när man inte kan få jobb och bor i en skokartong någonstans. Efter en stund kom två till personer som kände den här mannen. De räckte över ett band till honom som han lade över axeln som det stod "hemlös" på och en bössa att ha pengar i. Oh, shit... hann jag tänka och var ganska snabb med att pinna iväg därifrån och tillbaka till dårhuset.

När jag läser vad jag skrivit är det plötsligt ganska förståeligt att jag passade så bra in på ett dårhus. Det låter kanske konstigt, men jag ser även något friskt och fint över allt detta. Jag kan tydligen bli attraherad av och på lika villkor respektera någon som är gravt handikappad, inte skulle neka intimitet med någon för att denne bor på gatan eller ser ut som en trashank, och att jag tydligen har en del gemensamt med hemlösa. Jag dömer inte, utan ser alla som likar med lika mycket personlighet, känslor och värde oavsett allt det jag nämnde. Vågar nog påstå att jag är ganska öppensinnad.

Running from myself (trans)

I was nine when I first found out
that I wanted to look like a guy
but if I wanted it so much
why didn't I try?

Couldn't understand why
being me didn't feel fine
Jelous of boys and in love with them too
wanted their body instead of mine

I was sixteen years old
when I knew I was trans
but too scared of who I was
I never took the chance

For three more years
I tried to be someone else
knowing for well
that diversity sells

I was nineteen years old
when I finally realized
I'd been hiding in plain sight
and so much I had sacrificed




Soundtrack: 30 Seconds To Mars - The Kill (Bury Me)