En ihållande ångest klänger sig fast vid mig. Jag letar, söker i mörkret efter en trygg plats att vara. Men ingenstans råder stillheten jag så mycket behöver. Vågorna väller upp igen, snart når de fram och dränker mig. Så som de alltid gör.
Malarna flockas omkring på trappen utanför ytterdörren till mina föräldrars villa. De fladdrar upp i ansiktet, söker sig till värme och trygghet. Det är de inte ensamma om. Vindarna river längs träden och nattenenergins envishet gör sig ständigt påmind. Jag får aldrig dödsångest, eftersom att jag alltid vill dö. Men samtidigt så vill jag leva. Här ute slipper jag stadens ständiga brus, men mitt inre kaos kommer jag aldrig ifrån.
Jag drömmer om att hitta en annan dimension, där allt kaos inte kan existera. En fristad från allt, men tillfällig sådan. Så att jag emellanåt kan få vila så att jag orkar kämpa igen. Men jag får aldrig vila. Inte någonsin. Det finns inga platser på jorden, inga tankar eller känslor som kan driva bort kaoset. Det sitter i allt. I kärleken, i ilskan, i förtröstan och nostalgi.
Jag ser på filmen Powder och känner igen mig. Konstig, ljuskänslig och likblek. Och jag förundras över att alla runtomkring honom finner hans gåva så fantastisk. Ett lysande intellekt, förmåga att veta folks egentliga känslor och tankar, sådant som är lika självklart för honom som det är för mig. Man lever i sin egen värld och man har bara sina egna erfarenheter, känslor och minnen att jämföra med. Men man märker att det är en påhittad historia. Vilket både är bra och dåligt, men det får mig också att tänka att de kanske inte tror det är möjligt att läsa av folks känslor och tankar... som om allt bara var påhitt, och den som säger något annat ljuger.
Men det är så mycket sådant. Folk säger ditt och datt och att vissa saker är "omöjliga" bara för att vetenskapen inte fattat hur än. Och då när man säger emot, så skrattar de bara åt en. Vad liten man känner sig då. Liksom obetydlig. Jag hatar det, när det inte spelar någon roll vad man säger.
Och då och då ger jag upp hoppet om mänskligheten. För alla verkar likadana. Men sen kommer jag på att jag har nog aldrig haft något sådant hopp, någonsin.
Herregud vad jag känner igen mig, i var och varannan mening i din blogg...
ReplyDeleteJag söker också mitt ursprung, gick vilse nånstans på vägen eftersom jag aldrig följer den väg som jag "borde"(?) gå utan gör saker på mitt eget vis, jag tappade bort mig själv nån gång för längesen och nu kämpar jag för att hitta tillbaka.
Jag har vetat vem jag var och vad jag var, men har alltid blivit bortviftat, bortskrattad och tillsagd att det jag upplever inte är sant, för det är "strunt" och kan inte bevisas. MIN åsikt och MINA sanningar har alltid värderats lägre, och därför började jag nånstans på vägen tro att jag inte visste något alls om något överhuvudtaget. Apropå det du nämner om vetenskapen, bland annat...
Jag blir så förbannat, jävla, trött på att folk inte kan ta till sig att det FINNS MER. Och att vetenskapen är föränderlig, "fakta" är inte skrivet i sten, utan FÖRÄNDRAS, allt eftersom man gör nya upptäckter... Skönt ändå att se någon mer som förstår detta. De flesta gör det inte. Eller tänker åtminstone inte på det.