Nu har jag tre beroenden att tillfredsställa. Alkohol, cigaretter och självskadande. Vad fan har jag gett mig in på? Som om jag hade nåt val egentligen, saker tycks bara bli som de blir utan att jag har någon som helst kontroll över det. Som om jag hade någon kontroll att förlora, liksom.
Sitter mest och glor ut i tomma intet i skolan, kan inte fokusera. Lärarna är ständigt på mig och säger att det är än inte för sent, jag kan fixa det här. Jag vet inte längre vad jag ska säga. Nickar och undviker ögonkontakt. Jag förklarar att det är så väldigt svårt just nu, jag blir hela tiden sämre, jag kan inte plugga efter skoltid, jag kan knappt plugga under skoltid. De säger "ge inte upp", men det är precis vad jag gjort. Inte på papperet, inte direkt och officiellt, men inom mig har jag givit upp. Jag märkte det inte ens själv riktigt, men långsamt sinade livskraften och motivationen, typ helt.
Nu sitter jag bara och funderar på om det finns några tillräckligt höga byggnader tillgängliga i Uppsala, och om man kan hoppa ifrån någon av dem. Sen tänker jag på att jag skulle kunna träna mig själv till att våga skära djupare, tills jag når pulsådern. Sen tänker jag också att jag skulle kunna kombinera de två tillvägagångssätten.
Men jag är nog inte helt söndertuggad av depressionen, för jag kan fortfarande skratta åt småsaker och jag har i alla fall tänkt att jag ska ta en promenad runt i Ulleråker och försöka hitta den där sabla psykakuten. Sen förr-förra veckan någon gång, tänkte jag det. Men jag får bara ångest då jag hört så mycket skit om hur dåliga de är inom vuxenpsyk, och jag har ju bara hållit till inom BUP, uppföljningspsykiatrin som har hand om könsbytesgrejen, vuxenhabiliteringen som har hand om Aspergers och Unga Vuxna än så länge. Psykakuten för vuxna är nog en helt annan sak. Så jag förväntar mig typ att jag kommer kliva in i entrén, snackar med en receptionist, får vänta på att få träffa någon i typ två timmar, snacka med någon korkad och oförstående vitrock i en kvart innan denne skickar en remiss till Unga Vuxna och skickar sedan hem mig. Jag har redan kontakt med Unga Vuxna, så om det är vad som händer så är det total waste of time och jag kunde lika gärna ringa en suicide hotline. Är billigare dessutom. Jag är fett med gnäll och psykvården i Sverige suger.
Och sedan jag blev olyckligt kär så suger livet ytterligare några snäpp. Men ditt sällskap är fortfarande det bästa sällskapet jag kan tänka mig, och du får mig ändå att le trots att ingenting är som det skulle bli. Ibland försöker jag intala mig att jag drömmer, att du inte alls har någon annan och jag fortfarande kan ha en chans. Men de påminner mig hela tiden i skolan och det gör så ont.
Det känns väldigt tomt inom mig och världen är fruktansvärt färglös. Men jag fungerar på automatik, det är tur att hjärtat slår och lungorna andas av sig själva. Så jag slipper tänka på det menar jag, eller nåt.
Lyssnade på en sömnforskare som hade föreläsning i skolan idag förresten, men jag visste i stort sett redan allt. Blev först irriterad då han inte tog upp några som helst undantagsfall, som vi som inte har 24-25-timmarsdygnsrytmer och som inte blir trötta, utan snarare piggare av mörker och istället tröttare av ljus. Sen blev jag deppad igen när jag insåg att jag nog har alla djävla sömnproblem en och samma människa kan ha på en gång. Ett så kallat hopplöst fall. Undrade om man kunde ha både insomni och hypersomni samtidigt, men vågade inte fråga. Hypokondriker som jag ska nog ändå helst hålla käften under föreläsningar och istället hålla sig till Google och Flashback.
No comments:
Post a Comment