Jag är tillbaka i gamla spår. Jag skar mig idag för första gången på en månad. Jag rökte idag för första gången på en månad, och jag drack mig full i min ensamhet för första gången på en månad. Jag skriver i min mörka självbiografi som jag inte kommer tillåta någon att läsa eller publicera förrän efter min död, jag kommer att nämna allt i den, som en memoar. Jag påminns och inspireras av mitt eget, till synes bestående mörker. Jag har själsliga beroenden, och jag föder dem gärna så länge det finns något minsta lilla jag kan få ut av dem. När man inte bryr sig om ifall man kommer att dö imorgon så spelar det ingen roll ifall det man gör för att uthärda dagen kommer att skada en om tio eller femton år.
Jag mådde faktiskt lite bättre där en stund. I några dagar när jag hade fullt upp med flytt och skolan började igen efter ett alldeles för långt men också mysigt jullov. Kattmys, julklappar, spela WoW med en entusiastiskt lillasyster hängandes över axeln, lagad mat flera dagar i veckan, familjemedlemmar som lyssnar och faktiskt äntligen kallar mig John och säger han/honom om mig så är det ganska så trevligt ändå. Jag började skolan igen i måndags och har sedan dess haft fullt upp med skolarbete, och planeringar och prioriteringar har gjorts till höger och vänster. Jag har varit väldigt ambitiös och ställt upp för gruppen så mycket jag bara kunnat och samtidigt varit så social jag bara kunnat för jag trivs så in i helvete bra med dessa underbara människor. De flesta i alla fall. Okej, några av dem, och gruppen som helhet. Och jag har ringt hem till mamma nästan varje dag och berättat om vad som händer i mitt liv och frågat om vad som händer i hennes och resten av familjens.
Igår, fredag, var den sista dagen på den första intensiva skolveckan för terminen. Jag tror att jag, trots att jag inte är klar med allt skolarbete som skulle ha gjorts, till viss del släppt taget och lagt pluggandet bakom mig, och på så sätt också gått ner mig igen. Jag föll väl helt enkelt, tillbaka till min miserabla vardag, och jag är fett otrygg i den här lägenheten. Det har nog inte med lägenheten i sig att göra, utan att jag har ett väldigt stort trygghetsbehov och kan känna mig otrygg för minsta lilla. Och just nu känner jag mig som en nomad.
But home is where the heart is, right?
"All I look for is nowhere to find
I can't find them cause they're all in my mind
It doesn't matter where I go
it all hurts and it starts to show
All the anger, anxiety and madness
turned into emptiness, apathy and sadness
when the mind is too tired to feel
and the heart too damaged to heal
I crave nothing but for the pain to lighten
I'm not scared of death, not the easiest to frighten
and everyone I love or in other ways care for
can't be my only reason - to live or to die for
I have to make it all matter to feel awake
cause every second I waste is more than I can take
all the feelings inside me are too big to handle
and all that ever happens is just random
No matter what I wish to do or want
I'm always hindered by what I can't
and though it doesn't matter what I do
I know my feelings are real and I really need you"
Nu börjar jag att se dubbelt, jag ser det som ett tecken att det är dags att gå och lägga sig.
No comments:
Post a Comment