Jag hatar mig själv och mitt liv idag... också. Min kropp och mitt psyke/själ är i krig mot varandra och slår sönder varandra. Jag har precis börjat med Sertralin igen för depression, samtidigt som jag knaprar Citodon som en galning (*host*lite oftare än jag sa till läkaren... *host*). Fick även Circadin utskrivet vilket är naturligt sömnhormon som jag tar till kvällen... eh, de kvällar jag inte dricker. Vilket jag också gjort, ett par tre kvällar den senaste veckan. Funkar säkert jättefint tillsammans med alla medicinerna (ironi) ...och så tar jag Paraflex oftast tillsammans med Citodon för förstärkt/bättre effekt, för de är muskelavslappnande och det är ju spänningsvärk jag har. Har dessutom helt uppfuckade hormonnivåer eftersom jag inte kunde hämta ut förra månadens testodoser på grund av lägenhetskrånglet och hade då åtta dagsdoser att fördela på tre veckor... jippi sa min kropp och alla värmesvallningar och tillfälliga menstruationer kom till tillbaka, min lukt ändrades och blev söt och kvinnlig igen.
Okej, det är vad mitt psyke gör med min kropp. Vad min kropp gör med mitt psyke är: förutom att tillhöra fel biologiska kön (vilket inte är dess fel, egentligen) så spelar det ingen roll vad jag klär på mig i klassrummet i skolan, jag fryser som en hund i alla fall, vilket förvärrar min koncentrationsförmåga. Jag blir superlätt sönderstressad för minsta lilla och kan få panikångest av att befinna mig i en affär i tio minuter, jag kan inte känna någon hunger alls knappt, och alla andra signaler är också dem lika fuckade, vilket förstås är oerhört stressande. Jag har säkert näringsbrist på alla möjliga punkter för jag äter verkligen jättedåligt, men fattar inte hur jag kan gå upp i vikt hela tiden heller. Okej, testo gör så att fettfördelningen omflyttas, men nu är det så att jag bara blivit fetare på överkroppen men ingenting har ändrats i stort sett alls på underkroppen. Inte riktigt vad jag önskade mig. Och hur fan bantar man om man redan knappt äter något? Seriöst, det skulle vara så mycket lättare att leva om jag förstod mig på min kropp, mitt psyke och den konstiga kopplingen dem emellan.
Men jag antar att det blir bättre om några veckor när alla olika hormonnivåer, serotonin- och melatoninhalter hunnit balansera och jämna ut sig. Om några veckor. Jag bara önskar jag hade nåt att se fram emot, något större än att bara ta mig fram för dagen, något som kunde driva mig och inspirera mig.
Den här helgen har varit bedrövlig. Det enda produktiva jag lyckas kräma ur mig är att dunka huvudet i tangentbordet och tänka i spiraler. Fuck svenska-pm:et, fuck everything. Kan inte äta för jag har så mycket ångest. Får köpa varm choklad så jag får i mig nånting i alla fall.
No comments:
Post a Comment