Details without details

Oh. My. God. That must have been the strangest thing I've done in a long time. And one of the most risk-taking impulses I've given in to. I've wanted to do this for quite some time, but I've been afraid to because of really damn good reasons. This isn't something you just do.

I hooked up with a stranger from QX for sex. No, really, I did. We started chatting on the night between Wednesday and Thursday. He seemed really kind and we wanted the same thing, and when I first spoke with him on the phone we realised we had even more in common. It didn't stop me that he's in my parents age, and has a slight brain damage. I said, well I'm not perfect either! When he came to my apartment we were so nervous, but quickly got more comfortable, and damn it was good! Jesus, I didn't know I had that in me.

Tillbakablick

Jag har inte kunnat äta på nästan tre dygn nu, sist jag åt var på morgonen i lördags. Igår åt jag ingenting, drack bara några klunkar vatten. Idag fick jag ner ett glas juice och ett glas mjölk i alla fall.

Har börjat röka inne i lägenheten, mycket just för att jag faktiskt får det, men jag har inte fattat hur jag ska få fönstren att stanna öppnade när jag öppnar dem, utan att stå och hålla upp dem, så det blir lätt ganska rökigt här inne. Det svider i ögonen och jag får konstant i mig tobaksrök, vilket inte bara är negativt. Den största anledningen till detta beslut är att jag vill kunna röka och skriva på datorn samtidigt, och det är ju inte så att man tar med sig en stationär dator, 30 tums-skärm, mus och tangentbord utomhus för att röka tjugo gånger om dagen, precis.

Jag skriver väldigt mycket. Har fått ihop ett tiotal kapitel i ordbehandlaren på datorn och har säkert minst lika mycket handskrivet i collegeblock. Än så länge är allt i en enda röra och kapitlen är inte sorterade i den ordning de ska vara, utan i den ordning jag har skrivit dem, och de flesta är inte kompletta. Sedan jag hittade resten av mina dagböcker som sträcker sig från slutet av 2009 fram till januari 2012, har jag börjat känna mig redo att skriva om det hittills jävligaste året i mitt liv: augusti 2010 till oktober 2011, då jag blev fruktansvärt olyckligt kär under mitt halvår i Uppsalas folkhögskola Wik, och följande halvår försökte ta mitt liv fem gånger.

Jag inser att jag fortfarande inte är över varken Tomb eller Mattias, trots att jag helt brutit kontakten med Tomb och nästan helt med Mattias. Det river fortfarande stora hål att skriva om när jag dränkte mig i alkohol, knaprade sjuka mängder smärtstillande och såg självmordet som min ända utväg då jag inte hade någonting att leva för, och när mitt hjärta gick i bitar fick jag en anledning att dö. Då jag lovade mig själv att aldrig mer bli kär igen och hur många gånger jag än försökte dö blev det aldrig så.

Jag försvann in i ett tomrum i tiden och är fortfarande väldigt distanserad, håller fortfarande vid mitt löfte och ibland så tror jag faktiskt att jag dog den där natten på sjukhuset den 29 augusti 2011, att jag bara inte har fattat det än.

Kap. 18 - Ja, du läste rätt

Jag har gjort en del konstiga saker i mitt liv. Vid ett tillfälle stötte jag på en kille på en chattsida som frågade om jag kunde hjälpa honom med en sak. Han var en total främling som sade att han var rullstolsburen och i ett sådant läge att han var gravt handikappad. Jag vet inte om jag gjorde det av välgörenhet eller om jag faktiskt blev tänd på idén, men jag gick faktiskt hem till honom och han hade varit ärlig om sitt tillstånd. Jag kände mig trygg på det sättet att av alla män man kan träffa från nätet, så var han garanterat inte en av de som kunde vara farliga förövare. Det han bad mig om var att ge honom en orgasm. Hans första orgasm någonsin. Han var 28 år och hade aldrig fått orgasm. Nå, det var något av en upplevelse även för mig.

Jag minns också ett tillfälle när jag var nere på stan mitt i natten och på väg till en nattklubb och någonstans på gatan mötte jag en man som var uppenbart full och troligen hemlös. Han smickrade mig massvis och jag tyckte att han var ganska het för att vara en alkoholiserad, förmodad hemlös, medelåldersman i slitna kläder. Han frågade om han fick kyssa mig och utan att svara jag kysste jag honom bara. Flera gånger. Det var nästan att jag var på väg att gå längre, innan jag kom på att det kanske inte skulle vara en särskilt bra idé med tanke på hans tillstånd.

En sak till. När jag var inlagd på Ulleråker och hade permission åkte jag till innerstaden för att loda runt, köpa cigg och njuta av solens värme. När energin tog slut satte jag mig på en parkbänk och åt en macka från Pressbyrån och tände en cigarett. Några minuter senare dyken en man upp och sätter sig bredvid mig. Vi diskuterar hur svårt det är att leva i samhället när man inte kan få jobb och bor i en skokartong någonstans. Efter en stund kom två till personer som kände den här mannen. De räckte över ett band till honom som han lade över axeln som det stod "hemlös" på och en bössa att ha pengar i. Oh, shit... hann jag tänka och var ganska snabb med att pinna iväg därifrån och tillbaka till dårhuset.

När jag läser vad jag skrivit är det plötsligt ganska förståeligt att jag passade så bra in på ett dårhus. Det låter kanske konstigt, men jag ser även något friskt och fint över allt detta. Jag kan tydligen bli attraherad av och på lika villkor respektera någon som är gravt handikappad, inte skulle neka intimitet med någon för att denne bor på gatan eller ser ut som en trashank, och att jag tydligen har en del gemensamt med hemlösa. Jag dömer inte, utan ser alla som likar med lika mycket personlighet, känslor och värde oavsett allt det jag nämnde. Vågar nog påstå att jag är ganska öppensinnad.

Running from myself (trans)

I was nine when I first found out
that I wanted to look like a guy
but if I wanted it so much
why didn't I try?

Couldn't understand why
being me didn't feel fine
Jelous of boys and in love with them too
wanted their body instead of mine

I was sixteen years old
when I knew I was trans
but too scared of who I was
I never took the chance

For three more years
I tried to be someone else
knowing for well
that diversity sells

I was nineteen years old
when I finally realized
I'd been hiding in plain sight
and so much I had sacrificed




Soundtrack: 30 Seconds To Mars - The Kill (Bury Me)

Brev till mig själv för åtta år sedan

"Om jag kunde sända detta, verkligen sända det och det skulle komma fram, snälla få inte en chock och tro att detta är en bedragare. Jag vill dig ingenting ont, utan bara att du ska veta. Jag vet att du mår dåligt, jag vet allt. Du har skrivit dagbok sedan du var åtta år, och i min bokhylla står de där tillsammans med ännu fler dagböcker som skrevs vid 17, 18, 19, 20, 21, 22 och 23 års ålder. Jag är 24 år, det trodde du inte va, att du skulle bli så gammal? Speciellt efter profetian som sade att du kommer att dö när du är mellan 19 och 22 år. Den var nära att bli sann, det var den faktiskt. När du blir 21 år kommer du att sitta i den risiga, pyttelilla lägenhet i ett slumkvarter där du tillfälligt bor, och vara helt säker på att du ska dö. När som helst nu, när som helst. Nu nu nu. Det driver dig till vansinne, ett vansinne du inte ens kan föreställa dig nu när du är 16 år. Plötsligt inser du vad profetian egentligen innebär: du kommer att ta ditt liv.

Året 2011, precis innan du fyller 22 och därefter, för ja, du fyller faktiskt 22, kommer att bli ditt livs värsta år någonsin. Under de åtta år från nu när du är sexton, fram tills du skriver detta brev vid tjugofyra års ålder kommer du att förälska dig i en kille i din egen ålder som först är underbar men som sedan visar sig vara manipulativ och tror att han kan äga dig och tvinga dig att ändra på allt som är du, och hjälplöst gör du honom till viljes för att inte förlora honom. Du kommer att bli våldtagen på Alla hjärtans dag, om bara knappt två år. Bildklassen på Bolandskolan du längtar till så mycket kommer att gå åt helvete och du slutar efter bara två månader. Du får diagnoserna Asperger Syndrom, Borderline och återkommande depressioner. Du kommer äta sjuka mängder mediciner från den kommande hösten efter Boland fram tills nu och förmodligen hela livet ut. Du kommer att festa skallen av dig, bli kränkt, kränka andra, få hjärtat krossat tills du inte längre kan känna kärlek, krossa andras hjärtan, supa dig så full att du inte minns ett skit dagen efter, testa droger, överdosera mediciner, börja kedjeröka och dricka upp till en liter ren sprit om dagen i några månader och intala dig att du inte är en sån som blir beroende.

Du kommer att försöka ta ditt liv elva gånger varav fem av dem sker under år 2011, bli så kär att du blir besatt och stalkar personen och försöka ta ditt liv när din kärlek inte är besvarad. Du lovar dig själv att aldrig någonsin bli kär igen, kommer att ha konstant ångest som äter upp dig inifrån och din huvudvärk kommer aldrig att gå över. Aldrig. Tänk på det. Varenda dag i över åtta år kommer du att känna av din huvudvärk, ibland mer ibland mindre - men den försvinner aldrig. Den smärta du känner nu över din uppväxt, den jävla Olandsskolan, de trauman du redan upplevt och tomheten och ångesten som river och sliter, kommer heller aldrig att gå över. Du kommer fortsätta skära dig i armarna och bränna dig med cigaretter tills huden är täckt med ärr och du är så van vid fysisk smärta att när du tatuerar dig hösten 2007 kommer du knappt att känna det. Det blir en väldigt fin tatuering förresten, du kommer att älska den alltid, och armen den sitter på blir din favoritkroppsdel.

Apropå kroppsdelar, minns du hur du letade på internet på skoldatorerna och kom på att du kanske är transsexuell? Det är du. Du kommer att hata din kropp, dina bröst, din fitta, smala midja och ditt stora jävla arsle ännu mer än du redan gör. Det där med att "jag ska göra det bästa av situationen och försöka leva som tjej ändå" är det värsta tänkbara du kan göra. Gör inte det! Du förnekar dig själv så mycket att du lurar dig själv och tror att du faktiskt kanske visst är tjej ändå, vilket bara kommer göra det hela värre. Det är du inte, det har du aldrig varit. Aldrig. Det är kliniskt bevisat att man inte kan ändra så att man inte känner sig som det kön man egentligen är. Du kan aldrig bli en kvinna helt enkelt för att du inte är en kvinna. Du är en kille! Ju snabbare du inser det, ju lättare kommer ditt liv att bli. Att ta manliga hormoner resten av livet är inte alls så jobbigt som din mamma vill få dig att tro. Vad vet hon om det?!

Föreställ dig detta om en framtid: du ser dig själv i spegeln när du nyss har vaknat. I spegeln ser du en ung man med androgyna anletsdrag och begynnande skäggstubb, ditt käkparti har blivit lite bredare och med de ögonbrynen och den näsan kan du nästan tycka att du är vacker. Ditt långa svarta hår ser manligt ut när det ligger mjukt över ditt platta, välmusklade bröst. När du kliver in i duschen sjunger du lite med en djup basröst, och när du klivit ut för att klä på dig drar du bara på dig en t-shirt och ett par jeans över kallingarna och och ingen i din omgivning kommer någonsin att tro att du en gång var en flicka. Faktum är att om du vill berätta för någon om din bakgrund, så kommer de inte att tro på dig för att du är så övertygande!

Tro inte att det är hopplöst bara för att du inte ser ut som Twiggy gjorde på 60-talet. Du har en massa fördelar: ditt androgyna ansikte, din hals är lång vilket ökar chansen att du får en djupare röst, dina breda axlar, dina bröst är relativt små vilket ökar chansen för ett bättre operationsresultat, och dina höfter är inte så breda som du tror - det är fettet runtomkring som gör att de ser större ut - vilket med lite träning, manliga hormoner och mindre choklad kan ändras avsevärt. Jag menar det, det är inte hopplöst, inte alls! Du vill ju se ut så, det vet jag, så snälla sluta låtsas att du är en tjej för att du tror att det skulle vara lättare på något vis. Det är det inte! Det vet jag, efter de fyra åren när jag var en jävla drag-show bara för att du valde att blunda för sanningen. Det är ju inte alls lättare att spela teater varenda dag och låtsas att man är något man inte är, än att ta konsekvenserna av att vara den man faktiskt är. Den du är.

Folk kommer att vara elaka, oförstående, förvånade, göra sig lustiga på din bekostnad och vägra att sluta använda ditt tjejnamn som du hatar. Med det gör ingenting. Din familj kommer ha svårt med det i början men innan du vet ordet av det kommer du att vara deras son. Din bästa vän Karin, ja hon kommer alltid att finnas med dig, kommer också alltid att respektera och älska dig precis som den du är och du kommer att ha hennes fulla stöd. Det är allt du behöver veta om det, resten faller sig naturligt.

Jag hoppas att jag med detta brev klargör det som jag vet att du undrar över, det du är rädd för och det du hoppas på och drömmer om. För jag vet att inte alla dina drömmar är döda, allt är inte förlorat. Du har dina föräldrar som alltid velat ditt bästa och bara gjort så gott de kan, de är inte perfekta men de älskar dig och din syster. Du har Karin, du har din kreativitet, din ständiga nyfikenhet och vilja att utforska och prova nya saker, din kärlek till språket, alla katter som alltid kommer att älska dig villkorslöst. Jag vet att du drömmer om att bli författare, och jag hoppas att vår självbiografi blir klar snart. Ge aldrig upp dina drömmar, hur omöjliga de än verkar! Ge aldrig upp drömmen om att skriva för ditt liv, måla eller rita dina projekt, ge aldrig upp drömmen om att en dag se ut som om du blivit född i ditt rätta kön. Ge aldrig upp drömmen om att leva ett värdigt liv i ditt eget hus med fjorton friska katter och med en man eller kvinna som du älskar och som älskar dig för precis den du är för även transsexuella är älskvärda och du är värd det, du är inte sämre än någon annan. Glöm aldrig det. Du är värd att älskas, hur mycket du än hatar dig själv.

Jag vet att du gör det rätta och du ska veta att jag älskar dig.

Med vänligaste hälsningar från dig själv”

Daterat måndagen den 29 april 2013

Equal to the price of pain (poem)

In my dreams I have bat wings
and a tail of demonic kind
I arrived from a darkness
that I couldn't leave behind

I don't respond well to coffee
and my eyes turned green over night
An alien among other aliens
nothing has ever been right

The woman in the mirror
hides the man inside
My male gender
and my body collide

Traces of blood through my life
so much I've longed for a vacation
from the headache, awful memories
and total devastation

So many times in a row
my heart has been broken
No matter what I say
some things will be left unspoken

Trying to repair the damage
but only making it worse
And in order to survive
I have to live with my curse

Insight - some time later

So many dark days has passed
colours faded and turned gray
always thinking this will destroy me
but now I know the feeling will go away

I live for my ambivalence
like finding passion in devastation
and things only I can explain
beyond reason and vivid imagination

So many tears have been cried
when I've feared what I've become
or what I've always been
I must be lost, forsaken and alone

Everything can't be solved with suicide
but some things might
How can I tell what's wrong
when nothing is right?

All the things I wanted to change
when I should've been looking ahead
But if all I am was just a mistake
who would I be instead?