Diagnoser och innehållslöst mörker

Veckodagarna fortsätter att riva i mig. Försöker fly verkligheten men blir bara ännu mer påmind om den. Äter samma skräpmat varenda dag, struntar i mat- och sovvanor utan äter när jag blir hungrig och sover när jag blir trött. Sover oroligt och mina drömmar känns starkare än verkligheten. Snacka om lucid dreaming... vaknar förvirrad och kallsvettig och vet oftast inte vart jag är, fast jag är ju bara i min egen säng i lägenheten som jag dessutom inte bäddat på ett halvår. För mig är sömn bara ångest och jag hatar att sova nästan lika mycket som jag hatar att vara vaken. Och jag hatar att äta nästan lika mycket som att svälta. Men det handlar väl ändå bara om att överleva?

Depressionen börjar färga mig ännu mer med sin svärta, min energinivå sjunker ständigt tillsammans med min motivation och saker som jag vanligtvis tycker om att göra känns bara tomt och ihåligt. Innehållslöst. Sitter bara vid datorn och dricker Cola. Vill jag göra det? Nej, men jag vill inte göra något annat heller. Timmarna, minuterna, dagarna smälter ihop och jag vet inte om klockan är kvart över sju på morgonen eller på kvällen.

Jag hatar mina morgnar. Speciellt de morgnar då jag ska upp till skolan. Då ringer morsan och väcker mig vid 7 på morgonen och försöker övertala mig till att kliva upp innan boendestödjaren kommer klockan 8. Ja, ja, säger jag, jag är på väg upp för fan. Eller inte. Somnar om och klockan 8 kommer boendestödjaren och basically drar upp mig och försöker tvinga i mig frukost och pusha mig till att klä på mig och packa mina grejer medan jag spottar och fräser och är allmänt otrevlig. Och varje gång säger hon samma "uppmuntrande" ord om att solen skiner och nu är det bara X antal veckor kvar till nästa lov och annat ångestframkallande. Och varenda gång säger jag att du vet att jag hatar solskenet och du stressar mig bara ännu mer genom att tala om för mig hur många år det är kvar till nästa fördömda lov jag i alla fall inte vill ha för vafan ska jag med ledighet till om jag ändå inte kan få vara ledig från mig själv?

Jag hatar mina morgnar. Det är sant att jag hatar alla morgnar, men jag hatar nog mina mest.

Insåg först nyligen att jag uppenbarligen har borderline, på ett sätt eller annat. För om det står att jag har gränspsykos som diagnos i min journal och det (i alla fall ibland, verkar det som) är samma sak som borderline så borde det ju onekligen vara så. Det var ju flera år sen och i samband med aspergerdiagnosen. Men ofta man får två diagnoser efter en utredning man gjorde samtidigt som man var inlagd på psykakuten i en månad och sen inte får någonting förklarat för sig... Gud vad jag älskar den svenska sjukvården, så jäkla fin! Verkligen! Pizza löser för fan mer bekymmer än den svenska sjukvården!!!

Men det här förklarar ju varför könbytesutredaren tror att jag ska få psykos hela tiden, om hon sitter där med min journal i knät och ser att det står "gränspsykos" i papperna. Men i så fall är hon ju dum i huvudet, för som överläkare borde hon ju veta att man tar reda på fakta innan man uttrycker sig, speciellt om sina patienters diagnoser. För om hon hade tagit reda på fakta så hade hon vetat att gränspsykos är när man är på gränsen till psykos men att man faktiskt väldigt sällan får psykos. Man är liksom mittemellan lite hela tiden, men faller inte över. Det är ju inte en psykossjukdom, borde inte utbildade överläkare ha koll på sånt??? Det är ju rent av förjäkligt om man som patient själv ska ta reda på precis allting och rätta läkarna hela tiden för att de gör fel. Det borde inte va så. Men då vet jag i alla fall vad jag ska säga till henne och informera henne om hennes misstag så kanske hon får en bättre syn på mig. Hoppas kan jag ju göra åtminstone.

Bara en till...

Disliking Math Says You Are Expressive

You are an expressive, passionate, and spontaneous person. For you, math is way too cold a subject. You dislike how black and white it is. While some people have extreme passion for math, that would take far more work than you're willing to put in. What you're into changes like the wind, and you could never be forced to choose one thing. You have to be free to follow what you love.

What Does Your Least Favorite School Subject Say About You?

Blogthings: A Fine Line Between Insight and Stupidity

More Blogthings!

Your Soul Is Connected to the Fall

You are a somewhat sensitive soul with a tough exterior. You are street smart and wise about the world. You have the heart of a poet, but you're not too eager to let anyone else see it. You are very creative and deeply talented. You are still looking for the perfect outlet for your expression. You embrace change and think the cycles of life are beautiful. You don't shrink away from the darker elements of life.

What Season is Your Soul Connected To?

Blogthings: Quizzes and Tests and Memes, Oh My!

You Are an Achiever

You push yourself, but not too much. You believe that slow and steady wins the race. You have realistic goals and a good plan for how to achieve them. You work hard. You keep your eye on the prize, but you also know when to give yourself a break. You know that all work and no play is no way to live, and you definitely know how to have fun when the time is right.

Are You an Overachiever or Underachiever?

Blogthings: We Have a Quiz for Almost Everything

You Are 74% Indie

You're a very indie person, and admit it, you look down a little on people who strive to be normal. You'll indulge in a little mainstream pop culture every now and then. But for you, anything not indie is a guilty pleasure!

How Indie Are You?

Blogthings: Quizzes and Tests and Memes, Oh My!

You Are Impulsive

More than anything else, you crave freedom in your life. You have to be able to do what you want. You are stubborn and independent. You don't take no for an answer. You like to live in the moment, and you tend to be a pretty big thrill seeker. You are easy going unless you are challenged. You are flexible until you're not.

What One Word Describes You?

Blogthings: Free Quizzes for Everyone

Blöurgh... får räcka för nu. Sabla beroendeframkallade sida det där!

Blogthings quiz

Har alltid tyckt om den sidan men aldrig faktiskt postat något testresultat i någon blog, så jag tänkte varför inte slå slag i saken?

You Judge People Based on Evidence

You know better than to judge a book by its cover, and you don't make snap judgements about people either. You look at the facts, and you try to make educated choices. You never mind admitting that you're wrong. It's hard for you to trust people that you've just met. You always need to get to know people. You never go with your gut, but you may be surprised. Your intuition is probably more dead on than you realize.

How Do You Judge People?

Blogthings: Quizzes and Tests and Memes, Oh My!

Kämpar vidare

Ganska länge nu har jag tänkt göra en spellista med låtar som skulle vara soundtrack till mitt liv ifall det var en film. Så jag gjorde en! 22 noggrant utvalda låtar, och listade i den ordningen jag tycker de skulle spelas i: http://open.spotify.com/user/drakeboy89/playlist/7oGd6sY2rD8uvU8eiPZSPG

Känner mig sjukt kreativ just nu faktiskt och har vaga planer på att börja skriva någon ny novell igen. Jag har bara avslutat två noveller och påbörjat typ 20 så det känns ju lite fel. Men en av de bästa jag börjat på har jag visserligen inte ens kunnat fortsätta med för att den är något oåtkomlig för tillfället i min gamla stationära dator, och jag minns att det dokumentet höll på att krångla hela tiden också. Eller novell förresten, det lutar nog mer åt att ha kunnat bli en smärre roman! Behövs dock redigeras avsevärt då det syns ganska så väldigt tydligt att den är skriven av en trettonåring... heh, projekt. Men jag vill skriva nåt liknande tror jag, en snurrig, kaotisk och ganska olikt mitt eget liv. Trött på att skriva om förvirrade gothare med andra ord.

Jag tror jag äntligen kommit på vad jag vill skriva om på engelskan! Fast jag har inte läst klart boken än... Lär nog få skippa det där med att göra B-kursen på höstterminen och C-kursen på vårterminen, hinner ju knappt med att göra hälften i alla fall. Men hinner jag hälften av B-kursen innan jul så lär jag ju fixa att göra hela B-kursen på ett år i alla fall. Men tror arbetet kan bli awesome, är inte något vanligt förekommande ämne i alla fall. Skulle vara kul om någon hört talas om det dock.

Torsdag var en jobbig dag, minst sagt. Ångesten den dagen berodde till 100% på ett litet möte med boendestödsenheten klockan 14.00 här i stan. De trodde att mötet utgick på att förbättra boendestödet för mig, men det tyckte inte jag lät som en förträfflig plan utan sa att "det här mötet går ut på att ni ska ge mig en plats i stödboende". Som jag för övrigt typ sagt hela tiden från dag ett med de här människorna. Jag kände i både måndags och i tisdags men mest i onsdags att jag kommer inte klara av det här mötet, det kommer inte gå, jag kommer bara att springa iväg så fort jag kommit fram till dörren och bara springa och springa tills jag inte orkar längre. Så min mamma ringde på onsdagskvällen och frågade om hon skulle komma över och vara med mig på mötet. Och det blev min räddning. Hon har aldrig varit och ens hälsat på mig någon gång sedan flytten för lite drygt ett år sedan, och nu tog färjan klockan sju på morgonen och kom hem vid ett på natten efteråt.

Mötet blir hjärtslitande och jag berättar om hela min situation med självmordstankar, extremångest, sömnlöshet, aptitlöshet, självskadande, övertänkande, depressionssymtom utöver det, att jag dessutom har svårt att lita på folk, problemet med att jag borde och vill ha en psykologkontakt att kräka ur sig allt misery med samtidigt som jag måste hålla min journal "ren" för att om jag mår för dåligt så så får jag inte genomgå könsbytesprocessen. För de fulingarna har ju koll på journalen förstås, och de fattar ju inte att jag skulle må ännu sämre om jag inte skulle få gå den utredningen/behandlingen. Och massa annat. När de fortfarande inte ville skicka remissen till de som har hand om stödboendet så började jag snacka om psykakuten och behandlingshem. Eftersom jag mest satt och skakade och hade frossa och inte riktigt kunde tänka klart så orkade jag knappt kolla dem i ögonen så vet jag inte riktigt hur the outcome blev utav det hela, men mamma sa att de såg allvarliga och smått chockade ut så det skulle nog gå bra. Hoppas. Vill inte bråka mer med de här människorna. Hur svårt kan det vara att fatta? I can't function on my own.

Men fredagen blev bättre, hade bowling med klassen på Fyrishov och tror att det var tredje gången någonsinn som jag bowlar. Första gången var typ aplänge sen, kan ha varit i högstadiet med klassen eller med karategänget. Andra gången var med min förra klass från Lundellska, och så nu, så det blir tre gånger. Jag gjorde mina första strikes i fredags men kom som förväntat sist. Jag skyllar på att min klantighetsratio och siktningsförmånga suger. Och att jag egentligen är rädd för bollar, men jag märker inte mycket av den rädslan när jag bowlar just faktiskt. Anyways så blev det awesome. Sen gick jag på stan en stund med en klasskompis och letade jacka och käkade på Subway. På kvällen träffade jag även en nära vän och drack öl, putsade kängor och hade det allmänt mys. Oh så kollade vi på Fucking Åmål som jag inte hade sett förut, och den var bra. Verkligen bra porträtterat om hur tonåren kan vara. Bara lite bitter över att min tonårstid, eller större delen av den var så väldigt händelselös. Ja, ja.

~*~

Ni kanske minns att jag lade upp en lista här på saker att göra innan jag dör, det inlägget heter "200 saker". Det var ju en lista som jag hittat på nätet, men jag tänkte att jag skulle göra en egen lista med saker jag faktiskt tycker jag vill/borde göra eller vara med om. Detta är då sånt jag inte varit med om/gjort än:

- Könsbyte + fixa den kropp jag vill ha

- Åka ambulans

- Rädda någons liv

- Kolla på alla de viktiga filmerna (typ Gudfadern, Resident Evil, den första Dracula-filmen, Evil Dead, mm)

- Dela ut lite rättvisa i världen (hämnas, typ)

- Köra bil (körkort eller inte)

- Ha ett eget husdjur

- Skaffa skägg (bara för att se hur det är)

- Duscha i ett vattenfall

- Köpa mitt eget hus och inreda och göra det precis så som jag vill ha det

- Gifta mig, adoptera en unge

- Sy en hel outfit från scratch

- Besöka England och Scotland

- Ta ett romantiskt bad med den jag älskar

- Campa utomhus åtminstone en natt

- Köpa en drink åt någon jag gillar

- Skaffa ett jobb som jag trivs med

- Bli kär utan att få hjärtat krossat

- Bli arresterad

- Sjunga karaoke

- Skjuta med pistol

- Skaffa de piercings och tatueringar jag vill ha

- Läsa "A movable feast" av Ernest Hemmingway

- Se David Bowie live

Och med detta avslutar jag nu detta blogginlägg!

Nattenergi

Jag är tillbaka från Gotland och sitter åter igen i min lilla lägenhet i Uppsala. Qruiser suger för att de vägrar ta emot min ansökan om guldmedlemskap via sms och för att det är en allmänt dryg, men ytterst beroendeframkallande chatsida. Jag försöker göra en lista på vettiga saker att göra när jag mår dåligt och tänker för mycket som att spela diverse spel, sticka, rita, skriva eller andra liknande aktiviteter. Och så dricker jag cider och skär mig istället. Ja ja, poäng för att jag försökte i alla fall?

Vad är beroende? Kan jag ens bli beroende? Jag har inte rökt sen i måndags och jag känner inte av någonting. Kan man sova bort beroende? Jag sov i ungefär 12-14 timmar natten-dagen efter. Så det kanske har något med det att göra. Eller jag vet inte. Jag kanske vill bli beroende.
-Varför är jag så besatt av beroenden?
-För att du inte kan få dem.



"Suicide is a permanent solution to a temporary problem" - var det någon som sa. Kan själva livet vara ett temporärt problem? I think I hate my life. (Och herregud ja, jag borde ju veta att livet är temporärt. Man lever ju inte för evigt, till att börja med.)




Vad ironiskt egentligen. När jag var liten tyckte jag att jag var så normal och förutsägbar att jag gick runt och önskade att jag kunde få bryta benet eller nåt så jag blev mindre tråkig och normal för en stund. Hur normalt är det egentligen?

Jag märker att jag nästan går igenom en slags personlighetsförändring när det skiftar från dag till natt och tvärtom. Jag känner mig mycket starkare på gott och på ont på nätterna och mer som mig själv, fast alldeles för mycket, för jag orkar inte med mig själv riktigt. På dagarna är jag mycket lugnare, mindre intensiv, impulsiv och mera blyg, tillbakadragen, inåtvänd och försiktig. Och det är också på gott och på ont, eftersom jag inte har nattens styrka och intensitet så blir jag lugnare och tänker efter mer, men däremot blir jag mer inåtvänd och vågar mindre. Det är på dagarna som jag går i skolan och ska vara social vilket jag knappt klarar upp fast att jag verkligen vill, det är på dagarna jag ska bråka med diverse myndighetspersoner och stå upp för mig själv när jag hellre bara vill krypa in under mitt skal och fullständigt försvinna. Och det är på nätterna då jag sitter ensam i mitt mörker och försöker skriva av mig allt jag egentligen skulle behöva prata av mig, men vanligtvis så sover alla vid halv fyra på natten. Det är på nätterna jag ska sova och det är alltid då jag fylls med all denna energi och impulsivitet och kreativitet som verkar vara totalt stendött på dagtid oavsett om jag sovit eller inte.

Jag hatar min djävla dygnsrytm, jag hatar att jag aldrig känner mig som mig själv dagtid hur fan jag är försöker få till det här med "sova på nätterna - vara vaken på dagarna". Och jag hatar att jag inte kan somna på kvällarna eller ens tidiga nätterna eller vakna på morgnarna eller ens före fem av mig själv utan att bokstavligen behöva slitas upp ur sängen. Mest av allt hatar jag att den här världen styr mig och det liv jag vill leva oavsett hur mycket jag hatar det.

What if I just forget about everything and give it all up? Ibland är jag fan så nära, så nära att bara sluta bry mig och skita i allt.

(Jag orkar inte kontrolläsa, det får duga som det är ikväll.)

Tänker sönder mig

Jag fräschade upp bloggen lite, eller designade om snarare. Whatever. Sitter inne i mitt ångestfyllda rum i föräldrarnas hus på Gotland, endast datorns sken lyser upp. Mina fötter är kalla men jag svettas om armarna. Varför blir alla rum jag sover i ångestfyllda?
- För att jag förknippar sömn med ångest. Jag vet det, men ändå.

Tre månader på hormonerna idag. Tiden går snabbt och hade jag inte haft larmet på mobilen som påminde mig så hade jag inte kommit ihåg det. Så, en tremånaderssammanfattning? Tja, min röst är mörkare, men jag är fortfarande i målbrottet så det knarrar en hel del ibland. Jag är hårigare generellt och har mer muskler trots att jag inte rört mig ett dyft i stort sett. Tar väl en promenad ner till stan då och då på sin höjd. Nu senast har jag även märkt att min midja är mindre markerad (alltså rakare) än förut. Mina ansiktsfjun har faktiskt börjat bli en aning grövre också, i alla fall de på överläppen. Men det är inget som syns, känner det bara.
Jag får ta och skärpa mig med uppdateringarna, det är ju massa som har hänt! Jag tror min käke har blivit grövre dessutom, för när jag tittar på bilder från i våras och i somras tycker jag mitt ansikte såg mycket smalare ut då än nu, och jag har konstant värk i käkarna utöver den vanliga huvudvärken, så de växer väl. Läste någonstans att ansiktsförändringarna man får av testot är permanenta. Good to know! Jag tror jag passerar bättre numera också, säkert mycket för att min röst är djupare, eller så har dagsformen bara varit bättre eller nåt, men ändå.

Och det var mysigt att fira De dödas dag i WoW.

Jag hatar att jag har blivit mer konservativ (haha, jag konservativ...) men alltså jämfört med hur jag var förut. Förr kunde jag liksom ta på mig vad helst jag kände för om det så var ett nattlinne in public på stan en tisdagsförmiddag eller dunjacka på sommaren om jag var kall, medan jag numera totalt utesluter ganska djävla mycket i kläd- och stilväg av diverse anledningar. Okej, jag ÄR rädd för att bli läst som tjej av folk som inte känner mig, och ja jag hatar verkligen de stunder då jag tycker att jag ser ut som en tjej och då blir det ju ganska så självklart att jag undviker dessa plagg som jag annars bara lär förknippa med ångest och självhat.
Men allvarligt, borde jag inte skärpa mig snart?

Minns att jag när jag var liten (typ 8-10 kanske?) tänkte att jag hellre ville vara kille för att det är lättare att provocera med att vara alternativ då än om man är tjej. Jag säger inte att det ligger någon sanning i det, men varför är jag då så mycket räddare nu för att just verka provocerande än vad jag var då? Mycket för att jag har växt upp och inte är ute efter att provocera längre, men en annan viktig sak i det hela: det har ju alltid varit så jäkla viktigt för mig att vara ärlig, öppen och sann mot mig själv i alla lägen, och detta innebär ju att jag till viss del stänger in mig och inte är lika sann mot mig själv längre. Det är mindre bra! Det är också viktigt just för att detta var en av mina första känslotankar om "jag vill hellre vara kille". Om än tankedelen var mer ytlig så fanns det ju djupare känslor i det.

Uppfann typ just ordet känslotankar förresten. Kände att det behövdes, finns alldeles för mycket känslor som mer liknar tankar och tankar som mer liknar känslor, och sånt känner jag hela tiden så kan lika gärna ge det ett namn. Fast det kanske fanns redan, vad vet jag.

Jag önskar jag kunde uppfinna ett nytt tidrum i en annan ganska närliggande dimension. Där skulle tiden röra sig mycket snabbare så man kunde stanna där i flera dagar men det bara gått några få minuter här, och i den verkligheten skulle jag kunna vila ifrån allt kaos i denna verklighet. Jag behöver en utopi att vila i som kontrast till den dystopi jag annars bara ser framför mig. Varför tänker jag ständigt så svartvitt? Det har jag alltid gjort, alltid växlat mellan ytterligheter och kontraster. Problemet är väl att jag vill ha både det svarta och det vita samtidigt. När det gäller ytliga och enkla saker som hårfärger så är det ju enkelt, men det kanske blir svårare om det leder till destruktivitet och overklighetskänslor och annat jobbigt för att jag känner mig splittrad och sliten itu för att jag inte vet vafan det är jag vill egentligen.

Någon sa att jag kanske kan vara bipolär, men jag tror snarare på borderline. Är väl säkert en del som stämmer in, men behöver jag verkligen mer diagnonsens då?

Ganska så fascinerande hur en tanke skapar en annan och dessa kedjor av tankelänkar kan byggas på hur länge som helst. Det är nog mycket därför mina blogginlägg blir så jobbigt långa (jamen jobbigt kan väl vara ett positivt ord också?) för jag kan inte sluta bygga på med fler och fler tankar hela tiden. Därför jag inte kan sova heller för jag tänker aldrig färdigt, det byggs hela tiden på med nya tankar. Och jag tror att någonstans här snart, i nattens djupaste vitmörka hörn dit spiralerna lett mig omvandlas tankarna från ord till bilder och bilderna blir till drömmar. Och känslorna från dagen och den tidiga natten som ursprungligen bildade dessa tankespiraler färgar så klart också drömmarna. Dessa drömmar blir då väldigt livliga, ångestfyllda, röriga, kaotiska, psykedeliska, euforiska, fantastiska och farliga. Jag vaknar oftast flera gånger dessa nätter, inte sällan kallsvettig och med hastigt flämtande andetag och jagad blick. Morgnarna är tunga och slitsamma och jag är oftast antingen grinig och lättirriterad eller bara allmänt nere och ännu mer asocial än vanligt. Det är detta jag menar när jag säger att mina tankar och känslor har sönder mig. Du anar inte hur fruktansvärt sliten och urvattnad, fullkomligt tom och urholkad jag är efter nätter som dessa. This is me unmedicated. Maybe I should reconsider medication again?



"Are you awake?
sour thoughts are dancing now
all around your head"



Soundtrack: Sopor Aeternus and the Ensemble of Shadows. The Crüxshadows + Linkin Park = Linkin Shadows.

(Hur högt ska jag spela musiken för att överrösta tankarna?)