Utagerande

Nätterna är ångestfyllda och dagarna sovs till hälften bort, till hälften är jag ett kolli. Lyssnar på Marillion och försöker få tankarna att skingra sig. Tankar på allt från att jag vill ut och röka till hur vardagen kommer att bli så fort jag åker tillbaka till fastlandet och ångestlägenheten i Kåbo igen. Eller lägenheten som så är inte ångest, men jag fyller alla rum jag går in i med ångestmoln och de ligger kvar där och unknar om inte andra bor och är där för att ta bort de molnen. Jag tror det är lite så, som att vi alla lämnar avtryck på de platser vi har varit och om någon annans energi tagit plats i ett rum som nästan bara jag annars vistas i så försvinner en del av min egen dåliga energi som fyllts i rummet när endast jag varit där. Ångestenergi som tynger och ger känslan av att väggarna krymper i takt med att syret minskas och ger rum för ännu mera ångest. Så det spelar med andra ord ingen roll om det är ett rum i en korridor i Kåbo, en lägenhet på Västra Järnvägsgatan, ett rum i det enda hem jag nånsin haft i villan Gransäter utanför Alunda eller en vrå i trygga villan utanför Stånga på ön Gotland. Det är min energi och det är det som är problemet, det jag aldrig kan fly ifrån men ändå ständigt envisas med att försöka. Det enda jag egentligen vill fly ifrån: mig själv.

Och jag visste ju att jag inte var bättre när jag skrevs ut från psyket, borde kanske ha pushat mer för att få stanna. Stanna tills när, stanna hur länge då? Hade de säkert frågat och gormat åt mig att jag kan väl för i helvete inte tro att jag kan bo där på avdelningen. Men vad skulle jag säga då? Nej jag vill inte bo på avdelningen, jag vill egentligen inte bo någonstans och det är ju däri mitt sabla problem ligger, att jag inte vill bo, inte leva, någon djävla stans alls. Men är ju ni för dumma för att inse. Hela mitt liv har jag blivit missförstådd och hela tiden har jag behövt hävda mina åsikter, förklara mina känslor, hävda vem jag är och hävda min rätt. Och återigen blir vad jag säger, tänker och uttrycker förminskat, tillintetgjort och ni ger upp utan att ens försökt förstå er på mig. Jag vet hur det här samhället fungerar, hur vårdsystemet ser ut och att man måste va djävligt frisk för att orka va sjuk men om man inte är det då? Om jag ärligt står här och säger att jag orkar inte kämpa för att överleva? Kan ni bara lämna mig här då, ge mig bevis på att jag har rätt, ni kan inte hjälpa mig och den här världen är en usel plats att leva och bo i, jag förlorar ingenting på att ta livet av mig. För det är vad ni säger, indirekt, om ni skriver ut mig utan att jag blivit ett uns bättre, utan att ha ens försökt att hjälpa mig bli bättre. Jag lägger mig i era händer och låtsas lita på er för hur kan jag? och ni släpper mig likt ohyra för ni vet inte hur ni ska förhålla er till mig. Tack som fan. Tack som fan för den hjälpen. Jag har slutat be om hjälp. Jag ber endast om förvaring, för jag har slutat bry mig. Jag bryr mig inte om livet eller vad som händer om man slutar äta och sover bort all tid. Det kan ändå inte bli sämre, det har för länge sedan passerat den gränsen. Men inte ens förvaring kan jag få. Om jag åker hem till lägenheten och förväntas klara av att ta hand om mig själv (som jag ju egentligen aldrig varit kapabel till) och fullständigt kollapsar, för det är ingen som kommer med mat till mig, ingen som drar upp mig ur sängen på morgonen eller kommer och kör ner piller i halsen på mig. Och så förväntas jag bara fixa allt det där helt fucking självmant? Jag vill nästan bara skratta åt det.

Och så rinner den ilskan av mig. För nu i alla fall. Mina nya hörlurar fyller min själ med Marillions underbara musik och för ovanlighetens skull spelar jag spellistan på shuffle. Jag tror jag kan den listan tillräckligt bra och Marillions låtar tillräckligt bra för inte bli ofrivilligt överraskad med "fel" låt. Jag hatar nämligen shuffle just för att jag vill veta vilken låt som kommer efter, eller vill kunna se det på något sätt i alla fall. Jag har bara tre Black Devil cigaretter kvar och jag vet inte vart på Gotland man kan köpa fler sådana. Djävla öhelvete, man vet ju inte vart någonstans eller någonting finns.

Fick ett ryck och skrev lite på min påbörjade självbiografi tidigare ikväll, skrev två sidor till. Men det går lite träligt, har bara fått ihop en tio sidor än så länge. Tanken är väl att delvis bara skriva på och så får det bli som det blir, delvis en kanske 20-30 kapitel på några sidor vardera, en inledning och nån sammanfattning kanske. Den är på engelska och jag döpte den till "Beginning to End" i någon slags dubbel bemärkelse. Jag tänkte jag skulle skriva den från slutet till början också, eftersom man alltid kommer ihåg det som hände senast bäst, medan de lite äldre minnena är mer vaga, och dessutom tråkigare att skriva om. Hey, jag har en plan i alla fall! Framsteg.