Ett steg framåt

Jag har ångest som inte vill gå över... irriterande som fan. Nå ja.

Har blivit utskriven från psyk nu i alla fall. Blev inlagd fredag 28 januari och blev utskriven fredag den 18 februari. Så tre veckor med andra ord då. Jag tog inte med mig datorn dit för jag visste att den skulle ge mig ännu mer ångest bara. Därav uppehållet i skrivandet.

För närvarande befinner jag mig i mitt lilla rum i familjens hus på Gotland. Det känns ovant att skriva för det var så längesen sist och mina naglar har blivit så långa igen. Min puls slår fortfarande över 100 slag i minuten och jag är oförmögen att slappna av. Min mage gör små volter hela tiden och jag kan inte bestämma mig för om jag ska stilla mitt röksug eller inte. Vill inte lukta rök för katterna men vill inte ha sån här ångest heller. Jag har krafsat bort den näst sista siffran i mitt personnummer på mitt armband från psyk, men inte tagit av det än. På något sätt betryggar det fortfarande, och en del av mig vill tillbaka dit igen. Jag vet inte hur mycket bättre jag blev av vistelsen där, men jag kan känna att jag blivit stabilare i alla fall. Jag kan sova på nätterna igen tack vare två Circadin och en halv Lergigan varje kväll, och jag får en massa kosttillskott och grejs då jag tydligen har en massa brister efter de veckorna då jag levde på enbart sprit och Coca Cola i stort sett.

Men den här jagande tomheten jag känner inom mig suger livskraften ur mig. Om det nu fanns någon livskraft att suga ut till att börja med. Jag tänker inte hela tiden på självmord, men någon del i mig vill hela tiden dö. Det är mycket som redan har dött, och utan livsgnista är det inte mycket som får upp mig på mornarna... eller dagarna över huvud taget. Men en del av mig vill väl ändå försöka, för jag har ingen energi eller egentlig plan på att ta livet av mig. Allt känns typ hopplöst men jag vet att om jag lyckas hålla mig levande i några år till så kommer det med största sannolikhet att vända där nån gång. Och det händer ju saker, det gör det ju.

Var på möte med utredare i torsdags tror jag, eller om det var onsdag... whatever. Och jag sa som det var att jag tagit hormonpreparat "utanför systemet" i lite mer än 6 månader nu och jag ljög inte om hur jag mådde heller. Nu är det ju ingen vits längre och jag tror jag vinner på att vara ärlig i längden. Han sa att utredningen inte skulle gå långsammare för att jag självmedicinerar men inte heller fortare, att det var dumt för att inga läkare kunde hålla koll på ens värden då och en massa annat självklart dravel som att min röst inte kunde bli ljusare igen (no shit) och att det var därför de ville vänta med att ge mig hormoner. Men det var ju därför jag INTE ville vänta! Nå ja, han är faktiskt rätt trevlig och snäll i övrigt så jag ska nog sluta gnälla nu, för sedan sa han att han skulle skicka remiss till gynekolog för undersökning (mer obligatoriskt dravel man måste gå med på för att det bara är så, men åtminstone ett steg framåt!) Efter det mötet så kommer gynekologen att skicka remiss till endokrinolog som (förhoppningsvis) kommer föreskriva lagliga hormoner till mig! Härligt att det händer något liksom!

Men det får nog bli allt för nu, kommer garanterat att skriva mer sen, när jag orkat plocka fram datorsladden och känner mig lite mindre nervig och ångestfylld kanske.