Jag har inget normalläge, det skiftar alltid från det ena extrema till det andra. När jag är depressiv är jag på botten, suicidal, självskadar mycket, hatar mig själv och hela världen. Är jag inte depressiv så kan jag hamna i ett apatiskt läge. Då betyder allt ingenting. Jag orkar inte gå upp ur sängen, orkar inte äta, eller göra någonting alls. Jag orkar oftast inte ens se på film eller strökolla på diverse lama internetsidor ens. Jag orkar inte skriva, rita, sticka eller någonting. Då har jag oftast passerat ett extra jobbigt suicidalt läge och insett att jag inte orkar försöka ta livet av mig heller. Liv och död spelar liksom ingen roll.
I vissa, tämligen ovanliga fall händer det att jag hamnar i ett maniskt läge. Då vill jag göra allt och mycket, mycket mer. Jag pratar konstant, köper massvis med onödiga prylar, tackar ja till allt jag blir erbjuden, går på mycket fester och super hårt. Jag skriver långa stycken i ett, målar flera alster och har en outtömlig energi. Depressionen som slår till efter manin är väldigt påtaglig och förstörande. Det gör ju väldigt ont när man faller från en högre punkt. Och faller gör jag, rakt ner i det bottenlösa mörkret.
Detta är mina tre mest extrema lägen, oftast skiftar det mellan dem flera gånger om dagen. Miljarder känslor och tankar trängs inom mig, som en tickande bomb som hotar att spränga min överbelastade hjärna, min sönderslitna kropp och min alltför förvirrade själ. Dessa tre element som bara tycks ha en enda sak gemensamt: trasigheten, slitenheten eller vilsenheten. De hör inte ihop. Det pågår ett ständigt världskrig mellan min kropp som kämpar för att få överleva all skit jag utsätter den för, min hjärna som hela tiden går på högvarv med tankar och känslor som överröstar kroppens signaler, och min själ som bara liksom försöker hänga med som något slags utomjordiskt foster utan någon som helst sammankoppling med de andra två elementen. Men utan min själ så dör jag ju. Det är ju jag som är själen, mitt undermedvetna, den allra innersta kärnan. Kroppen och hjärnan kan inte leva utan själen, det går bara inte. Även om jag många gånger skulle vilja leva utan båda hjärnan och resten av kroppen, bara jag får ha min själ intakt.
På senare tid verkar allting ha blivit hundra gånger mer extremt, överbelastat och intensivt. Min hjärna kokar, och jag skriker högt ut i luften att jag vill ha tyst i huvudet. Det går inte att stänga av, och jag orkar inte ens gå till ICA för att jag inte kan sluta tänka. Jag är en otroligt känslostyrd person, till den grad att jag bokstavligen inte märker vad min kropp vill förrän den fullkomligt skriker ut det. Som exempel så känner jag aldrig hunger, förrän minst åtta timmar efter jag sist åt. Jag kan inte känna naturlig fysisk trötthet förrän jag varit varken i minst tjugo timmar. Jag kan glömma bort att jag behöver gå på toaletten tills jag verkligen måste kuta in på dass. Jag tappar tidsuppfattningen, glömmer saker jag aldrig skulle glömma annars, blandar ihop fantasi och verklighet (hur kan personalen veta att jag drack Southern Comfort förra lördagen? Eller drömde jag den konversationen...? osv) och det lilla lokalsinne jag en gång hade syns inte ett spår av nu. Jag är faktiskt uppriktigt förvånad över att jag hittade till Orange igår kväll, och tillbaka till bussen.
Fördelen med att inte ha mycket till tidsuppfattning är att två minuter känns ungefär lika länge som två timmar, oavsett sammanhang. Det är praktiskt när en väntar på bussen, till exempel.
Åh, jag är så nära en breakdown nu, right? Jag hoppas jag inte rasar ihop på något olämpligt ställe eller tillfälle, som till exempel hos en kompis eller på en fest.
Saturday, 25 February 2012
Friday, 24 February 2012
Det där jag tänkte snacka om
Okej... min aptitlöshet börjar bli lite väl påtaglig nu. I bästa fall får jag i mig att par deciliter yoghurt eller några mackor - på en hel dag. Inatt, vid elvasnåret åt jag lite klämmackor tillagade i min smått trasiga smörgåsgrill, med mycket ost och skinka och ett par glas o'boy till. Det var det senaste i matväg som jag förtärde. Idag har jag uteslutande levt på cigaretter, kaffe (med grädde, mjölk och socker) och vanligt kranvatten.
Min fråga är: hur länge kan jag klara mig med dessa matvanor innan min kropp tar stryk? När börjar det bli hälsovådligt, liksom? Jag har funderat på det, då jag känner en konstant svaghet inombords, min kropp är tung som bly från morgon till kväll och jag är om möjligt ännu mer ångestfylld, förvirrad och har ännu mer huvudvärk. Det blir mycket piller, det blir det. Och det enda positiva i detta är väl att jag inte behöver gå på toaletter så ofta.
Med det sagt behöver jag knappast klargöra att detta inlägg kan bli en aning förvirrat, men jag vill också tillägga att jag vet vad jag snackar om och jag kommer redigera bort det allra snurrigaste.
Jag har funderat på detta länge. Anna... vem, eller vad är du? Jag berättade om henne i psykvårdssammanhang den första och enda gången för den kärring jag träffade vid ett fåtal tillfällen på BUP i Östhammar, hösten 2005. Jag var helt igenom ärlig och berättade sakligt och så tydligt jag kunde om vad jag upplevde. Hon tyckte ganska snart att det nog handlade om en "dissociation". Jag pratade inte mer om Anna i varken psyksammanhang eller med någon annan än min mor och bästa kompis Karin. Anna sade åt mig att inte prata om henne och vår relation och jag respekterade hennes beslut eftersom att det är lika mycket upp till henne att bestämma sådant som det är upp till mig. Jag respekterar nämligen henne som en fullt ut egen person och hennes åsikter, utan att för dess skull hålla med alla gånger.
Men på senare tid (drygt ett halvår/år tillbaka) kom både jag och Anna tillsammans fram till att det var dags att släppa ut henne "ur garderoben" och att det var okej för mig att tala om henne och om oss. Men inte inom psykvården. Det kan ge förödande konsekvenser för min transutredning.
Jag har ju i och för sig inte kunnat låta bli att researcha lite om detta tämligen ovanliga fenomen, och hur psykvården skulle kunna se på saken om jag var ärlig från och med nu med de hjärnskrynklare jag har kontakt med. Dissociation. Dissociativ personlighetsstörning. Multipel personlighetsstörning. Det är den diagnos jag kommit närmast i mitt letande efter svar över nätet. Det finns ett problem dock, ett stort för att kunna trycka in mig själv i den diagnosramen. Nämligen det att denna "påhittade" delpersonlighet ska ha uppkommit ur ett trauma. Problemet är att jag ALLTID haft Anna med mig. Vi är syskon, två själar i en kropp, siamesiska enäggstvillingar som aldrig fick varsin kropp. Eller...?
Det enda trauma jag kan komma på är det att jag hade väldigt svårt att förstå att jag inte längre var i mitt förra liv. Alltså, jag är reinkarnerad från någon annanstans, ett annat liv, som skedde tidigare. Min tro är att jag kanske dog lite väl abrupt, genom en olycka eller så. Och att jag liksom "slets" därifrån. Båda mina föräldrar kan intyga att det var uppenbart att jag fortfarande delvis var kvar, där i Dala. Ja, jag kallar det så, mitt hemland, på andra sidan. Vad jag vill komma fram till är att jag tror, jag tror att det var ett stort psykiskt trauma för mig att födas in i den här världen. Och om det nu är så, så kan jag tänka mig att Anna kanske, kanske dök upp någonstans i min småbarnsålder, innan jag riktigt hunnit börja utveckla minnen.
Det här tar förstås upp mycket i min redan ganska överfyllda hjärna, som ni säkert förstår. Och jag vet att jag nog simmar på lite för djupt vatten genom att analysera mig själv på det här viset, men jag kan inte sluta förrän jag får svar.
Okej, färdigventilerat för nu. Ha en bra kväll, kanske vi ses på dMz.
Min fråga är: hur länge kan jag klara mig med dessa matvanor innan min kropp tar stryk? När börjar det bli hälsovådligt, liksom? Jag har funderat på det, då jag känner en konstant svaghet inombords, min kropp är tung som bly från morgon till kväll och jag är om möjligt ännu mer ångestfylld, förvirrad och har ännu mer huvudvärk. Det blir mycket piller, det blir det. Och det enda positiva i detta är väl att jag inte behöver gå på toaletter så ofta.
Med det sagt behöver jag knappast klargöra att detta inlägg kan bli en aning förvirrat, men jag vill också tillägga att jag vet vad jag snackar om och jag kommer redigera bort det allra snurrigaste.
Jag har funderat på detta länge. Anna... vem, eller vad är du? Jag berättade om henne i psykvårdssammanhang den första och enda gången för den kärring jag träffade vid ett fåtal tillfällen på BUP i Östhammar, hösten 2005. Jag var helt igenom ärlig och berättade sakligt och så tydligt jag kunde om vad jag upplevde. Hon tyckte ganska snart att det nog handlade om en "dissociation". Jag pratade inte mer om Anna i varken psyksammanhang eller med någon annan än min mor och bästa kompis Karin. Anna sade åt mig att inte prata om henne och vår relation och jag respekterade hennes beslut eftersom att det är lika mycket upp till henne att bestämma sådant som det är upp till mig. Jag respekterar nämligen henne som en fullt ut egen person och hennes åsikter, utan att för dess skull hålla med alla gånger.
Men på senare tid (drygt ett halvår/år tillbaka) kom både jag och Anna tillsammans fram till att det var dags att släppa ut henne "ur garderoben" och att det var okej för mig att tala om henne och om oss. Men inte inom psykvården. Det kan ge förödande konsekvenser för min transutredning.
Jag har ju i och för sig inte kunnat låta bli att researcha lite om detta tämligen ovanliga fenomen, och hur psykvården skulle kunna se på saken om jag var ärlig från och med nu med de hjärnskrynklare jag har kontakt med. Dissociation. Dissociativ personlighetsstörning. Multipel personlighetsstörning. Det är den diagnos jag kommit närmast i mitt letande efter svar över nätet. Det finns ett problem dock, ett stort för att kunna trycka in mig själv i den diagnosramen. Nämligen det att denna "påhittade" delpersonlighet ska ha uppkommit ur ett trauma. Problemet är att jag ALLTID haft Anna med mig. Vi är syskon, två själar i en kropp, siamesiska enäggstvillingar som aldrig fick varsin kropp. Eller...?
Det enda trauma jag kan komma på är det att jag hade väldigt svårt att förstå att jag inte längre var i mitt förra liv. Alltså, jag är reinkarnerad från någon annanstans, ett annat liv, som skedde tidigare. Min tro är att jag kanske dog lite väl abrupt, genom en olycka eller så. Och att jag liksom "slets" därifrån. Båda mina föräldrar kan intyga att det var uppenbart att jag fortfarande delvis var kvar, där i Dala. Ja, jag kallar det så, mitt hemland, på andra sidan. Vad jag vill komma fram till är att jag tror, jag tror att det var ett stort psykiskt trauma för mig att födas in i den här världen. Och om det nu är så, så kan jag tänka mig att Anna kanske, kanske dök upp någonstans i min småbarnsålder, innan jag riktigt hunnit börja utveckla minnen.
Det här tar förstås upp mycket i min redan ganska överfyllda hjärna, som ni säkert förstår. Och jag vet att jag nog simmar på lite för djupt vatten genom att analysera mig själv på det här viset, men jag kan inte sluta förrän jag får svar.
Okej, färdigventilerat för nu. Ha en bra kväll, kanske vi ses på dMz.
Friday, 17 February 2012
När verkligheten är för svår att leva med
Min ångest blir ju bara värre och värre. Vad sjutton då för? Det är ju jävligt onödigt. Önskar det fanns något att skylla på, något som både förklarar och är begripligt. Något att sätta fingret på. Så att man kan säga "aha, det är så det är!" och genast kunna gripa efter en vettig lösning på problemet. För vad är lösningen på fullkomlig ångest utan någon som helst orsak!? Jag kan väl inte fortfarande ha ångest över den fjortonde, det var ju flera dagar sedan, det borde ju ha gått över. Nej, jag tror faktiskt inte att det är det. Eller är det alla dessa utslag som nässelfebern ger mig? Alla dessa utslag som jag bara måste skära sönder för det är den enda effektiva metod att ta bort klådan. Eller är det ångest över att jag borde köpa en massa saker som jag egentligen inte har råd med?
Det är något som gnager inuti mig. Som ett inlåst djur som sliter, river, biter och skriker för att ta sig ut. Jag skulle väl också skrika om jag var inlåst i min kropp. Men vafan, det är jag ju! Kanske är det jag som sliter, rycker, biter och river och inte kan komma loss? Nej, jag vet inte, nu spånar jag och kommer av ämnet igen.
Det är så svårt att hålla sig till ett ämne, då inga ämnen är helt slutna. Jag menar, oavsett vad man talar om, med sig själv eller någon annan, så kommer man ju alltid förr eller senare att associera vidare till något annat, eller hur? Och det gör jag, jag associerar så mycket åt så många olika håll och sedan vidare åt ännu fler håll. Det är som ett träd, där det man börjar att tänka på är roten, stammen. Sedan associerar man vidare till ett par nya ämnen och de blir som två större grenar som sedan grenar sig vidare till ännu fler och tunnare grenar, och så håller det på sådär liksom. Till slut vet man inte vart någon gren slutar eller tar vid, vilken gren som hör till vilken och så vidare. Till slut kan man inte ens se stammen innanför allt virrvarr och man har fullkomligt trasslat in sig själv där nånstans, djupt inne bland alla grenar. Det blir som en labyrint-skog där man går vilse hela tiden, ömsom letar man febrilt efter en utväg, ömsom ger man upp och sätter sig ner och grinar. Eller i värsta fall ger man upp så fatalt att man försöker ta sitt liv. Det låter kanske ynkligt, att ta sitt liv för en sån sak, men allt är relativt, och mitt virrvarr som kanske inte alls uppfattas vara så livshotande rörigt, tar bokstavligen kål på mig.
Att ständigt viras in i ett evigt trassel av tankar, känslor, analyserande, skapande och förstörande, måsten, behov, göromål, ärenden, planeringar... allt man gör tänker, känner och upplever i ett enda stort trassel som varken verkar ha någon början eller slut, så frågar man sig själv till slut: Hur i helvete är det tänkt att jag ska klara ut all den här röran? Hittar jag nånsin ut?
Och så står de där, psykmänniskorna, och frågar mig vad som är fel, varför mår jag som jag gör? Jag kan inget annat är att bara sucka uppgivet. Om och om igen får jag denna fråga, som om jag bara helt plötsligt skulle komma på att "ja! såhär är det!" ... nej, det funkar ju faktiskt inte så.
Det mest irriterande måste ju vara att hela tiden få den fråga som man kom till dem för att få svar på, ställd om och om och om igen. Personalen på mitt boende är ju ett ypperligt exempel på detta elände: Det första jag gjorde när jag kom hit och de frågade om det var något särskilt jag visste att jag behöver hjälp med, så svarade jag tydligt att jag har svårt att komma ihåg mina mediciner och skulle vilja ha hjälp med detta. Därefter har jag fortsatt att vara tydlig med just detta. Jag tycker inte att jag kräver mycket, det är ju ändå ett specialboende för sådana virriga själar som jag själv.
Men tror ni inte att de vid flera tillfällen sagt saker som "nja, egentligen är det ju inte vår uppgift att hjälpa dig komma ihåg dina mediciner" ... "jag trodde det var tänkt att du skulle säga till när du vill ha din medicin" ... "de andra pratade om att du skulle få ha kvar nyckeln till medicinskåpet i din lägenhet så att du skulle kunna sköta din medicinering själv"... På fucking allvar! Jag blir så less att jag nästan blir sugen på att hänga mig med en lapp fastnålad på bröstet om precis hur jävla förbannad och ledsen jag blir över deras totala ignorans. Okej, jag får lite överdrivna impulsryck ibland, det kan medges. Men jag blir bara så less på hur dåliga de är på att lyssna, visa respekt och se över ens faktiska behov. Och dessa människor ska alltså vara anställda inom vården?!
Vårdmänniskor (i allmänhet) måste vara den grupp personer jag föraktar allra, allra mest. Det är tänkt att man ska kunna lägga sitt liv i deras händer, lita på att de gör rätt, följer protokoll, respekterar en som individ och de svårigheter man kan tänkas ha. Det är de som ska kunna ta emot en och hjälpa en när absolut ingenting annat fungerar. Det är de som ska ge en rätt behandling för ens sjukdom(-ar), ge ut rätt mediciner och ta emot en på akutmottagningar runt om i landet när man håller på att dö, oavsett om det är psykiskt eller fysiskt. Det är de som ger en pengar när man är oförmögen att jobba så att man slipper hamna på gatan, de som hjälper arbetslösa att hitta ett jobb, de som ger såna som mig ett boende med tillgång till personal som finns där och hjälper en dygnet runt. Visst låter det så himla fint? Att de ska finnas och hjälpa, men allt de gör är att förvirra sig i pappersexercis, glömma bort en och motarbeta en.
Det är de jag allra minst känner att jag kan lita på. Visst är det sjukt? Vart ska man då vända sig när ingenting annat hjälper, när man inte vill att ens vänner och familj ska se en blöda ihjäl eller skrika ut sin ångest så att det hörs till andra sidan staden, eller när man bara suttit i ett hörn av sitt rum oförmögen att varken äta, sova, hålla sig vaken, handla, duscha, ja på det hela taget leva? På det hela stora taget anser jag att det svenska sjukvårdssystemet fallerar på så många punkter att det är varken särskilt konstigt eller förvånande att Sverige är det land där flest tar livet av sig. Det troligaste sättet att man kommer att dö är genom självmord, oavsett om man är rik, frisk och lycklig eller fattig, sjuk och olycklig.
Nej, det vore förstås fel att lägga hela den skulden på enbart den bristande sjukvården, men när jag kommit och sökt hjälp hos just denna, i situationer då jag varit väldigt farlig för mig själv har jag bokstavligen behövt tjata mig till ett sketet litet rum på en låst avdelning, bara för att komma ut därifrån och må sämre än jag gjorde när jag kom in. Tack, tack så mycket för det. Det är på många sätt ett under att jag fortfarande är vid liv. Jag fattar seriöst inte riktigt själv hur det gick till.
Ja, jag fantiserar fortfarande väldigt mycket om döden, självmord och "den andra sidan", efter detta livet. Ibland hänger dessa fantasier ihop, men för det mesta inte. Det är snarare just tre stora ämnen vilka jag tycker väldigt mycket om att fantisera om. Jo, det blir ju förstås att jag romantiserar, och hittar på totalt orealistiska scenarion. Men jag tycker om dem, antagligen just för att de är orealistiska.
Det är något som gnager inuti mig. Som ett inlåst djur som sliter, river, biter och skriker för att ta sig ut. Jag skulle väl också skrika om jag var inlåst i min kropp. Men vafan, det är jag ju! Kanske är det jag som sliter, rycker, biter och river och inte kan komma loss? Nej, jag vet inte, nu spånar jag och kommer av ämnet igen.
Det är så svårt att hålla sig till ett ämne, då inga ämnen är helt slutna. Jag menar, oavsett vad man talar om, med sig själv eller någon annan, så kommer man ju alltid förr eller senare att associera vidare till något annat, eller hur? Och det gör jag, jag associerar så mycket åt så många olika håll och sedan vidare åt ännu fler håll. Det är som ett träd, där det man börjar att tänka på är roten, stammen. Sedan associerar man vidare till ett par nya ämnen och de blir som två större grenar som sedan grenar sig vidare till ännu fler och tunnare grenar, och så håller det på sådär liksom. Till slut vet man inte vart någon gren slutar eller tar vid, vilken gren som hör till vilken och så vidare. Till slut kan man inte ens se stammen innanför allt virrvarr och man har fullkomligt trasslat in sig själv där nånstans, djupt inne bland alla grenar. Det blir som en labyrint-skog där man går vilse hela tiden, ömsom letar man febrilt efter en utväg, ömsom ger man upp och sätter sig ner och grinar. Eller i värsta fall ger man upp så fatalt att man försöker ta sitt liv. Det låter kanske ynkligt, att ta sitt liv för en sån sak, men allt är relativt, och mitt virrvarr som kanske inte alls uppfattas vara så livshotande rörigt, tar bokstavligen kål på mig.
Att ständigt viras in i ett evigt trassel av tankar, känslor, analyserande, skapande och förstörande, måsten, behov, göromål, ärenden, planeringar... allt man gör tänker, känner och upplever i ett enda stort trassel som varken verkar ha någon början eller slut, så frågar man sig själv till slut: Hur i helvete är det tänkt att jag ska klara ut all den här röran? Hittar jag nånsin ut?
Och så står de där, psykmänniskorna, och frågar mig vad som är fel, varför mår jag som jag gör? Jag kan inget annat är att bara sucka uppgivet. Om och om igen får jag denna fråga, som om jag bara helt plötsligt skulle komma på att "ja! såhär är det!" ... nej, det funkar ju faktiskt inte så.
Det mest irriterande måste ju vara att hela tiden få den fråga som man kom till dem för att få svar på, ställd om och om och om igen. Personalen på mitt boende är ju ett ypperligt exempel på detta elände: Det första jag gjorde när jag kom hit och de frågade om det var något särskilt jag visste att jag behöver hjälp med, så svarade jag tydligt att jag har svårt att komma ihåg mina mediciner och skulle vilja ha hjälp med detta. Därefter har jag fortsatt att vara tydlig med just detta. Jag tycker inte att jag kräver mycket, det är ju ändå ett specialboende för sådana virriga själar som jag själv.
Men tror ni inte att de vid flera tillfällen sagt saker som "nja, egentligen är det ju inte vår uppgift att hjälpa dig komma ihåg dina mediciner" ... "jag trodde det var tänkt att du skulle säga till när du vill ha din medicin" ... "de andra pratade om att du skulle få ha kvar nyckeln till medicinskåpet i din lägenhet så att du skulle kunna sköta din medicinering själv"... På fucking allvar! Jag blir så less att jag nästan blir sugen på att hänga mig med en lapp fastnålad på bröstet om precis hur jävla förbannad och ledsen jag blir över deras totala ignorans. Okej, jag får lite överdrivna impulsryck ibland, det kan medges. Men jag blir bara så less på hur dåliga de är på att lyssna, visa respekt och se över ens faktiska behov. Och dessa människor ska alltså vara anställda inom vården?!
Vårdmänniskor (i allmänhet) måste vara den grupp personer jag föraktar allra, allra mest. Det är tänkt att man ska kunna lägga sitt liv i deras händer, lita på att de gör rätt, följer protokoll, respekterar en som individ och de svårigheter man kan tänkas ha. Det är de som ska kunna ta emot en och hjälpa en när absolut ingenting annat fungerar. Det är de som ska ge en rätt behandling för ens sjukdom(-ar), ge ut rätt mediciner och ta emot en på akutmottagningar runt om i landet när man håller på att dö, oavsett om det är psykiskt eller fysiskt. Det är de som ger en pengar när man är oförmögen att jobba så att man slipper hamna på gatan, de som hjälper arbetslösa att hitta ett jobb, de som ger såna som mig ett boende med tillgång till personal som finns där och hjälper en dygnet runt. Visst låter det så himla fint? Att de ska finnas och hjälpa, men allt de gör är att förvirra sig i pappersexercis, glömma bort en och motarbeta en.
Det är de jag allra minst känner att jag kan lita på. Visst är det sjukt? Vart ska man då vända sig när ingenting annat hjälper, när man inte vill att ens vänner och familj ska se en blöda ihjäl eller skrika ut sin ångest så att det hörs till andra sidan staden, eller när man bara suttit i ett hörn av sitt rum oförmögen att varken äta, sova, hålla sig vaken, handla, duscha, ja på det hela taget leva? På det hela stora taget anser jag att det svenska sjukvårdssystemet fallerar på så många punkter att det är varken särskilt konstigt eller förvånande att Sverige är det land där flest tar livet av sig. Det troligaste sättet att man kommer att dö är genom självmord, oavsett om man är rik, frisk och lycklig eller fattig, sjuk och olycklig.
Nej, det vore förstås fel att lägga hela den skulden på enbart den bristande sjukvården, men när jag kommit och sökt hjälp hos just denna, i situationer då jag varit väldigt farlig för mig själv har jag bokstavligen behövt tjata mig till ett sketet litet rum på en låst avdelning, bara för att komma ut därifrån och må sämre än jag gjorde när jag kom in. Tack, tack så mycket för det. Det är på många sätt ett under att jag fortfarande är vid liv. Jag fattar seriöst inte riktigt själv hur det gick till.
Ja, jag fantiserar fortfarande väldigt mycket om döden, självmord och "den andra sidan", efter detta livet. Ibland hänger dessa fantasier ihop, men för det mesta inte. Det är snarare just tre stora ämnen vilka jag tycker väldigt mycket om att fantisera om. Jo, det blir ju förstås att jag romantiserar, och hittar på totalt orealistiska scenarion. Men jag tycker om dem, antagligen just för att de är orealistiska.
Thursday, 16 February 2012
Ändlöst mörker
En trögflytande kräm är vad som är kvar av min hjärna nu. Jag känner mig så fruktansvärt tom, som ett skal med ingenting innanför. Håller min ångest på att övergå i någon slags apati, nu? Som om evigheten slungas inom mig, utan början och utan slut. Jag dränks. Det känns som att jag dränks. I tårarna som aldrig vill komma ut annat än när jag får cigarettrök i ögonen, i ett evigt svart mörker, i hopplösheten och meningslösheten. Den väldiga tårmassan kommer att spränga mig. Jag har inte kunnat gråta eller skratta eller någonting på så länge nu. Bara något känslolöst fniss åt någon skitsak. Bara något hjälplöst kluckande då ångesten vridit sig som en kniv i magen.
Mitt blod som känns som bly. Det är segt att röra sig, segt att ta sig fram, segt att över huvud taget existera. Jag är så satans jävla trött. Jag är konstant trött, alltid trött, orkar ingenting, klarar ingenting, förmår ingenting, kan ingenting, orkar inte orkar inte orkar inte. Ett grått dis täcker min syn, mina ögonlock som alltid är så tunga, kängorna klampar tungt ner i snön, jag hasar så jag snubblar över mig själv. Jag sluddrar av trötthet mitt på dagen, glömmer bort hur man pratar, hur man går, betalar läkarbesök, vart jag ska göra av växelpengarna, hur man sätter in kontokortet i apparaten, vad var det nu för kod jag hade? Och mitt personnummer, vad heter adressen jag bor på, föräldrarnas hemnummer, morsans mobil, Systers mobil, när var det jag tvättade håret senast, har jag köpt någon mat idag, när åt jag senast? Glömmer plånboken, nycklarna, mobilen, hörlurarna, ciggen, vantarna...
Jag är typiskt en sådan där person som skulle kunna glömma bort min vänstra sko, helt spiknykter och utan att det har varit något festtillfälle. Jag är så förvirrad hela tiden. Glömmer, tappar, missar, misslyckas, gör fel, klantar, säger fel och minns fel. Jag skyller till stor del allt detta på depressionen läkarna fortfarande inte tror existerar, och på min hjärna som går på högvarv och tänker tiotusentals tankar, dygnet runt.
Det gör mig så satans trött. Och alla känslorna som leker berg-och-dalbana inom mig, min själ som vägrar tryckas in i denna värld och min kropp som bara lider. Lider av allt psykiskt kaos, min aptitlöshet, sömnsvårigheter och självskadebeteende, alla mediciner, överdoser, alla dessa behov som helt enkelt missas av bara farten. Vilken fart, förresten? Jag måste ju vara den särdeles långsammaste människovarelse som någonsin gått på planeten, utan att för delen egentligen vara lat. Nej, jag anser mig nog inte vara lat, för det är så mycket som jag vill: skriva, måla, träna upp min fysik, utbilda mig, gå skrivarkurs, lära mig ryska... men jag orkar ju knappt ens ta mig upp ur sängen. Vissa dagar orkar jag faktiskt inte ta mig upp ur sängen. Och sen klarar inte min överfyllda hjärna av att stänga av så jag kan komma ner i sängen igen när det är läggdags.
Jag hatar verkligen mitt liv just nu. Ta det inte fel, jag älskar mina vänner, min familj och allt stöd och hjälp jag fått, skulle inte klara mig utan någotdera. Det jag hatar är den mest centrala delen i mitt liv, nämligen mig själv. Alla dessa tankar, känslor, min sårbarhet, min jävla hjärna och ja, jag hatar till och med min personlighet. Jag är ett psykiskt vrak och vet inte fan hur jag ska ta mig ur det här tillståndet. Om jag nu någonsin kan det.
Sunday, 12 February 2012
Tidsfördriveri
Min murgröna mår bra, den har fått jättestora alldeles klargröna blad. Det känns bra att ha något friskt och levande i lägenheten, eftersom jag knappast är varken frisk eller särskilt levande.
Har inte tagit mig iväg till fiket på några dagar, försöker spara "mina" små slantar till viktigare saker som cigg och mat. Fast jag äter så sällan att det i alla fall blir billigare att gå till fiket och köpa en kopp kaffe där varje dag än det skulle vara om jag åt ordentligt med mat som man borde varje dag. Fast om jag ska ha råd med mjölk, grädde, juice (vilket är i stort sett den enda föda jag intar utöver kaffe) och mitt dagliga behov av cigaretter så lär det ju kosta några hundringar fram tills den sjuttonde. Att schampot, kaffet, sockerbitarna och basironsalvan (mot finnar) håller på att ta slut och att de uppdämda behoven bara blir fler och fler får vi helt enkelt ta och skita i, jag och Anna.
Vad är det med bärbara datorer och deras tangenter som bara far av, egentligen?? Den förra datorn jag hade for mellanslags- och högra skifttangenten av på, och nu har den högra skifttangenten flugit av på min nuvarande cp-dator! Jaja, jag klarar mig ju utan den, inte som att det var någon jätteviktig tangent, men ändå.
Förutom att slå sönder min dator, sova bort halva dagarna, kolka i mig kaffe och kedjeröka så har jag ägnat de senaste dagarna åt att sticka... ett litet djur. Det var tänkt att det skulle bli en katt, men den ser mer ut som en blandning mellan en råtta, en minidrake och en kameleont. Eller? Tja, ni får väl avgöra själva:
Har inte tagit mig iväg till fiket på några dagar, försöker spara "mina" små slantar till viktigare saker som cigg och mat. Fast jag äter så sällan att det i alla fall blir billigare att gå till fiket och köpa en kopp kaffe där varje dag än det skulle vara om jag åt ordentligt med mat som man borde varje dag. Fast om jag ska ha råd med mjölk, grädde, juice (vilket är i stort sett den enda föda jag intar utöver kaffe) och mitt dagliga behov av cigaretter så lär det ju kosta några hundringar fram tills den sjuttonde. Att schampot, kaffet, sockerbitarna och basironsalvan (mot finnar) håller på att ta slut och att de uppdämda behoven bara blir fler och fler får vi helt enkelt ta och skita i, jag och Anna.
Vad är det med bärbara datorer och deras tangenter som bara far av, egentligen?? Den förra datorn jag hade for mellanslags- och högra skifttangenten av på, och nu har den högra skifttangenten flugit av på min nuvarande cp-dator! Jaja, jag klarar mig ju utan den, inte som att det var någon jätteviktig tangent, men ändå.
Förutom att slå sönder min dator, sova bort halva dagarna, kolka i mig kaffe och kedjeröka så har jag ägnat de senaste dagarna åt att sticka... ett litet djur. Det var tänkt att det skulle bli en katt, men den ser mer ut som en blandning mellan en råtta, en minidrake och en kameleont. Eller? Tja, ni får väl avgöra själva:
Saturday, 11 February 2012
Destruktiva spiraler
Nu är det självmedicinering på hög nivå. Musik i lurarna på absolut högsta volym med de bästa tillgängliga låtarna:
Within Temptation - Faster
Apoptygma Berzerk - Eclipse
Rabia Sorda - Heart Eating Crows
Ayria - Disease
Black Heaven - Decadance
VNV Nation - Forsaken
Min ångest spinner på i högvarv. Dels för att jag inte kan sluta frysa vad fan jag än försöker göra åt det. Dels för att hela cp-datorn och bredbandet och WoW och alla andra jävla-skit-cp-arsle-as-tekniksaker... Kan inte leva utan, kan inte leva med. Blivit koffeinberoende och bokstavligen häller i mig kaffeblasket och röker ännu mer än vanligt. Det hjälper inte att det varit 15 minusgrader ute idag, eller att jag känner en stark längtan att vilja göra något som jag i nuläget inte kan.
(Detta
är
då
min
nuvarande
mundering,
minus
morgonrocken)
Hur lär man sig snåla? Jag är hopplös med pengar och spenderar hela månadsinkomsten på första veckan och lever på ärtsoppa resten av månaden... då har man inte ens råd med en fucking tandborste.
Jag har duschat tre gånger idag, först på morgonen för att jag var skitig, så det var ju bara bra med en dusch då. Men de andra två gångerna var för att tina upp min frusna kropp (var så kall i lederna, fingrar och tår att jag knappt kunde röra mig) och för att stilla min panikångest av att jag frös. Ja det är sant, jag får för-i-helvete panikångest av att frysa. Men då menar jag inte av att tycka det är lite småkallt och huttra lite, utan bara när jag riktigt, riktigt fryser som fan och det känns som att jag ska dö. Det spelade ingen roll att ja hade två lager luvtröjor under fleece-morgonrocken, långkalsonger under mjukisbrallorna och extra tjocka sockor över strumporna och konstant drack varmt kaffe. Jag frös så in i helvete att jag var tvungen att gå in i duschen och spola skitvarmt vatten över mig. Och så några timmar senare så var det dags igen. Suck.
Det är det här jag menar när jag pratar om fobi för att frysa. Det är inte normalt att få seriöst dödsångest av att vara "lite" kall i några timmar. Jag tror inte det i alla fall. Är det vanligt? Folk pratar ju så sällan om allt sådant jag bara häver ur mig som om det vore en bakfyllespya. Vilken slående likhet, faktiskt!
Mitt skrivande går ju bra också, för övrigt. Boken har inte fått något namn än, men jag kommer väl på något om inte annat när boken är klar. Om den nu blir det, vill säga. Jag brukar ju inte vara så bra på det där med att avsluta påbörjade projekt. Det har blivit värre med åren dessutom. Tänk vad en depression kan förstöra ens liv.
Tänk vad en depression kan förstöra ens liv.
Jag fastnar så mycket i mina olika destruktiva tankespiraler hela tiden. Det gör att jag tappar det lilla lokalsinne jag hade, tidsuppfattningen och även greppet om verkligheten. Idag analyserade jag min uppfattning om strumptillverkning i ett par timmar. Det är verkligen inte sunt tänkande. Inte när tankarna på strumpor får en att gå vilse den korta sträckan mellan lägenheten och Gottsunda centrum. Och jag tappar verklighetsuppfattningen när mina tankar om ditt och datt blir så intensiva att jag börjar tro mer på mina spekulationer om ifall träd hade själar och de vakar över oss, eller om mumifierade katter som vill hämnas - att jag lever mig i dem, som om jag såg på en film och sen helt plötsligt var jag med i filmen. Det kan bli en fasansfull chock (och oftast även en besvikelse) när jag sedan kastas tillbaka till verkligheten igen.
Nu kan jag ju inte låta bli att komma till frågan: hur definierar man vad och vilka tillstånd som skull kunna kallas för psykos? Eller en dissociation? Det är ju bara tankar...
... eller?
Det känns som att mitt huvud snart ska sprängas. Jag tänker på tankar jag tänkt och analyserar samtidigt som jag klagar över att jag analyserar för mycket. Det är detta jag menar med destruktiva spiraler. Det bara fortsätter. Hela tiden. Tills jag till slut somnar av utmattning när resten av min kropp får nog och bara stänger av. Som en fucking hårddiskkrasch! Ibland är det lite jobbigt att vara jag...
Within Temptation - Faster
Apoptygma Berzerk - Eclipse
Rabia Sorda - Heart Eating Crows
Ayria - Disease
Black Heaven - Decadance
VNV Nation - Forsaken
Min ångest spinner på i högvarv. Dels för att jag inte kan sluta frysa vad fan jag än försöker göra åt det. Dels för att hela cp-datorn och bredbandet och WoW och alla andra jävla-skit-cp-arsle-as-tekniksaker... Kan inte leva utan, kan inte leva med. Blivit koffeinberoende och bokstavligen häller i mig kaffeblasket och röker ännu mer än vanligt. Det hjälper inte att det varit 15 minusgrader ute idag, eller att jag känner en stark längtan att vilja göra något som jag i nuläget inte kan.
(Detta
är
då
min
nuvarande
mundering,
minus
morgonrocken)
Hur lär man sig snåla? Jag är hopplös med pengar och spenderar hela månadsinkomsten på första veckan och lever på ärtsoppa resten av månaden... då har man inte ens råd med en fucking tandborste.
Jag har duschat tre gånger idag, först på morgonen för att jag var skitig, så det var ju bara bra med en dusch då. Men de andra två gångerna var för att tina upp min frusna kropp (var så kall i lederna, fingrar och tår att jag knappt kunde röra mig) och för att stilla min panikångest av att jag frös. Ja det är sant, jag får för-i-helvete panikångest av att frysa. Men då menar jag inte av att tycka det är lite småkallt och huttra lite, utan bara när jag riktigt, riktigt fryser som fan och det känns som att jag ska dö. Det spelade ingen roll att ja hade två lager luvtröjor under fleece-morgonrocken, långkalsonger under mjukisbrallorna och extra tjocka sockor över strumporna och konstant drack varmt kaffe. Jag frös så in i helvete att jag var tvungen att gå in i duschen och spola skitvarmt vatten över mig. Och så några timmar senare så var det dags igen. Suck.
Det är det här jag menar när jag pratar om fobi för att frysa. Det är inte normalt att få seriöst dödsångest av att vara "lite" kall i några timmar. Jag tror inte det i alla fall. Är det vanligt? Folk pratar ju så sällan om allt sådant jag bara häver ur mig som om det vore en bakfyllespya. Vilken slående likhet, faktiskt!
Mitt skrivande går ju bra också, för övrigt. Boken har inte fått något namn än, men jag kommer väl på något om inte annat när boken är klar. Om den nu blir det, vill säga. Jag brukar ju inte vara så bra på det där med att avsluta påbörjade projekt. Det har blivit värre med åren dessutom. Tänk vad en depression kan förstöra ens liv.
Tänk vad en depression kan förstöra ens liv.
Jag fastnar så mycket i mina olika destruktiva tankespiraler hela tiden. Det gör att jag tappar det lilla lokalsinne jag hade, tidsuppfattningen och även greppet om verkligheten. Idag analyserade jag min uppfattning om strumptillverkning i ett par timmar. Det är verkligen inte sunt tänkande. Inte när tankarna på strumpor får en att gå vilse den korta sträckan mellan lägenheten och Gottsunda centrum. Och jag tappar verklighetsuppfattningen när mina tankar om ditt och datt blir så intensiva att jag börjar tro mer på mina spekulationer om ifall träd hade själar och de vakar över oss, eller om mumifierade katter som vill hämnas - att jag lever mig i dem, som om jag såg på en film och sen helt plötsligt var jag med i filmen. Det kan bli en fasansfull chock (och oftast även en besvikelse) när jag sedan kastas tillbaka till verkligheten igen.
Nu kan jag ju inte låta bli att komma till frågan: hur definierar man vad och vilka tillstånd som skull kunna kallas för psykos? Eller en dissociation? Det är ju bara tankar...
... eller?
Det känns som att mitt huvud snart ska sprängas. Jag tänker på tankar jag tänkt och analyserar samtidigt som jag klagar över att jag analyserar för mycket. Det är detta jag menar med destruktiva spiraler. Det bara fortsätter. Hela tiden. Tills jag till slut somnar av utmattning när resten av min kropp får nog och bara stänger av. Som en fucking hårddiskkrasch! Ibland är det lite jobbigt att vara jag...
Sunday, 5 February 2012
Vinterdvala och skrivenergi
Nu har jag inte skrivit på länge än. Mest beror uppehållet på diverse dator- och internetproblem. Först kraschade min andra hårddisk i ordningen, sedan krånglade mitt mobila skräpbredband.
Allting verkar påverkas av mitt psykiska mående, till och med tekniken hänger med i samma kurva. Den senaste tiden (jag vet inte exakt hur länge) har min aptit minskat och självskadandet ökat avsevärt i takt med mitt självhat och nässelfebern som envetet fortsätter att plåga mig. Troligast har jag drabbats av dessa utslag på grund av någon eller båda av de relativt nya mediciner jag tar. Om det är Cymbalta så är det jobbigt för att jag får en hemsk, ihållande migrän som inte går över om jag försöker sluta med den. Dessutom så har jag den redan på väldigt låg dos, så vet inte ens om det går att trappa ner. Om det inte är Cymbalta så är det Lyrica, och det är den bästa fucking medicinen jag någonsin tagit. Jag vill inte sluta med den, och om den visar sig vara boven till min biverkning så vet jag inte vad jag ska göra.
Så i min jävla ångest över all skit som hela tiden ska drabba mig så självskadar jag mycket mer än jag någonsin gjort förut. Hela mina armar och ben är hela tiden täckta av gamla och nya skärsår, överallt där jag fått utslagen. För det är bättre om det svider efter färska sår än kliar något vansinnigt. Värme och stress gör tydligen utslagen värre, och jag hatar att frysa och lever i konstant psykisk stress. Jippi.
Men en positiv sak är att jag har kommit igång ordentligt med mitt skrivande. Jag håller på att arbeta med en bok, typ roman-thriller med inslag av det övernaturliga och väldigt komplicerade relationer. Jag kallar den "Grimston Estate" tills vidare, då det är så fantasistaden där handlingen utspelar sig heter. Jag skriver den på svenska, och för hand nu, detta blir ju egentligen det tredje utkastet. Jag skriver oftast några timmar per dag, fyra-fem dagar i veckan och sitter gärna på Café Linné med en kopp kaffe tillgänglig och ibland någon sötsak till. Jag har varit dit flera gånger i veckan sedan tisdag förra veckan, vilket är nästan två veckor nu, så jag har snabbt blivit stammis. Skrivandet håller mig på rätt kurs, även om jag faller samman då och då.
I korta perioder om några dagar försvinner min aptit på livet i stort sett helt och jag stänger in mig i lägenheten, stänger av telefonen, internet, allt som påminner mig om världen utanför. Jag äter mycket lite numera, oftast någon godbit på caféet, och ibland någon enstaka Subway-macka, pizza, skinkmackor eller liknande, enkelt käk. Jag försöker få i mig näring på andra sätt, mest genom att dricka juice eller sådana där måltidsersättningsdrycker, utöver alla liter kaffe och annat onyttigt...
Annat på nyhetsfronten är väl att DBT'n äntligen börjar komma igång så smått. Hemuppgiften är fylla i ännu ett veckokort och komma på och skriva ihop en krislista. Ska försöka skissa lite på det senare, om jag kan slita mig från World of Warcraft, vill säga...
Jag ska nog även göra ett inlägg som en översikt över året 2011, en liten sammanfattning bara. Ha de bra så länge!
Allting verkar påverkas av mitt psykiska mående, till och med tekniken hänger med i samma kurva. Den senaste tiden (jag vet inte exakt hur länge) har min aptit minskat och självskadandet ökat avsevärt i takt med mitt självhat och nässelfebern som envetet fortsätter att plåga mig. Troligast har jag drabbats av dessa utslag på grund av någon eller båda av de relativt nya mediciner jag tar. Om det är Cymbalta så är det jobbigt för att jag får en hemsk, ihållande migrän som inte går över om jag försöker sluta med den. Dessutom så har jag den redan på väldigt låg dos, så vet inte ens om det går att trappa ner. Om det inte är Cymbalta så är det Lyrica, och det är den bästa fucking medicinen jag någonsin tagit. Jag vill inte sluta med den, och om den visar sig vara boven till min biverkning så vet jag inte vad jag ska göra.
Så i min jävla ångest över all skit som hela tiden ska drabba mig så självskadar jag mycket mer än jag någonsin gjort förut. Hela mina armar och ben är hela tiden täckta av gamla och nya skärsår, överallt där jag fått utslagen. För det är bättre om det svider efter färska sår än kliar något vansinnigt. Värme och stress gör tydligen utslagen värre, och jag hatar att frysa och lever i konstant psykisk stress. Jippi.
Men en positiv sak är att jag har kommit igång ordentligt med mitt skrivande. Jag håller på att arbeta med en bok, typ roman-thriller med inslag av det övernaturliga och väldigt komplicerade relationer. Jag kallar den "Grimston Estate" tills vidare, då det är så fantasistaden där handlingen utspelar sig heter. Jag skriver den på svenska, och för hand nu, detta blir ju egentligen det tredje utkastet. Jag skriver oftast några timmar per dag, fyra-fem dagar i veckan och sitter gärna på Café Linné med en kopp kaffe tillgänglig och ibland någon sötsak till. Jag har varit dit flera gånger i veckan sedan tisdag förra veckan, vilket är nästan två veckor nu, så jag har snabbt blivit stammis. Skrivandet håller mig på rätt kurs, även om jag faller samman då och då.
I korta perioder om några dagar försvinner min aptit på livet i stort sett helt och jag stänger in mig i lägenheten, stänger av telefonen, internet, allt som påminner mig om världen utanför. Jag äter mycket lite numera, oftast någon godbit på caféet, och ibland någon enstaka Subway-macka, pizza, skinkmackor eller liknande, enkelt käk. Jag försöker få i mig näring på andra sätt, mest genom att dricka juice eller sådana där måltidsersättningsdrycker, utöver alla liter kaffe och annat onyttigt...
Annat på nyhetsfronten är väl att DBT'n äntligen börjar komma igång så smått. Hemuppgiften är fylla i ännu ett veckokort och komma på och skriva ihop en krislista. Ska försöka skissa lite på det senare, om jag kan slita mig från World of Warcraft, vill säga...
Jag ska nog även göra ett inlägg som en översikt över året 2011, en liten sammanfattning bara. Ha de bra så länge!
Subscribe to:
Posts (Atom)