Transtrams och massa gnäll

Min bläckpenna dog mitt i ett dagboksinlägg... måste få skriva av mig nånstans på något sätt trots att jag inte alls egentligen är på humör för att skriva på något tangentbord med trasig mellanslagstangent. Men vad gör man? Min body dysphoria är riktigt hemsk idag. Klarade knappt av att duscha ens. Bara att se min kropp och ännu värre röra vid den, ens minsta lilla gör mig illamående. Kläderna påminner mig ännu mer, om vad jag försöker dölja, om vad jag försöker skapa illusioner av. Jag skulle ju aldrig bli en sån där utseendefixerad person, men samtidigt så vet jag ju att det inte riktigt är samma sak. Men det trodde jag när jag var yngre, och just börjat tonåren, tror jag var 8 eller 9 när jag började upptäcka att saker och ting började bli fel. Och det är alldeles för tidigt för ens pubertet att börja, fan...

Trodde jag bara var skönhetsfixerad och begärde/önskade onödiga och orimliga saker. Som att helt slippa puberteten. Och det ville jag ju fortfarande när jag var 13-14 också. Och hur vanligt är det inte med tonårstjejer som hatar sina kroppar? Men kan ändå inte sluta vara arg på att jag inte gjorde något åt saken tidigare. Jag visste ju att jag egentligen är trans redan när jag var 15, men var för dum för att fatta hur viktigt det var. Skulle vilja åka tillbaka i tiden till då jag precis upptäckt Qruiser och gick med i en grupp för transsexuella och könade mig själv som transkille och tog mina första trevande steg i att förstå. Var livrädd att någon skulle få reda på något. Var livrädd för att jag skulle ångra mig. Försökte snacka med morsan om det och hon sa att om jag ville göra det så skulle jag behöva ta hormontillskott för resten av livet. Jag hörde en inre röst säga till mig att "om jag ska leva som transsexuell så kan jag lika gärna dö. Jag vill inte ha ett sådant liv, jag kan inte. Jag måste försöka göra mitt bästa av det jag har, vara tjej så gott jag kan." Och varför i helvete....

Fem år senare inser jag vilket jag djävla misstag det var. Och varför det tog fullt så lång tid fattar jag fortfarande inte. Kände mig alltid som en drag queen i kjolar och höga klackar, hatade mina kurvor och hatade att leva i en kvinnoroll. Ibland är man fan bra trögfattad. Inte för att det är något fel med drag queens, men det blir ju lite knasigt om man försöker leva som en sådan på heltid, för att det var den enda form av kvinnlighet jag klarade av att bära.

Det har väl säkert med den här tiden i månaden att göra också, varför jag känner ett sånt extra stark hat mot min kropp just nu. Trodde och hoppades väl att det skulle vara slut redan, efter den här första månaden på testo, men samtidigt visste jag väl att det förmodligen skulle vara för snart. Helt fascinerande vilken otrolig mindfuck det är att va kille och få mens, blir helt knasig i huvudet av att tänka på det. Vad det gör med min sinnestämning och allt jag definierar med mig själv och det kön jag tillhör - och det jag inte vill tillhöra. Fan. Asjobbigt att sitta fast mittemellan. Att liksom vara varken eller, man och kvinna, och både och. Jag hatar det. Värst är det när man inte kan vara antingen eller, och inte båda heller för den delen. Mitt personnummer säger kvinna - mitt namn säger man. Mitt utseende är tydligen väldigt förvirrande enligt vissa källor. Det händer ibland att folk jag inte känner som märker/får veta att jag inte är natural born dude vägrar acceptera mig som kille men samtidigt inte heller tycker att jag är tjej. Jag är väl varken riktigt man eller kvinna enligt dem. Scum of the earth, jo tjenare.

Ibland är det fascinerande också när man pratat med någon typ aslänge om att jag är trans och går från tjej till kille och känner så och så och sådär und whatever, och sen frågar om jag vill vara tjej eller kille.... vaaaad var det jag nyss saa??? Får en känsla av att folk lyssnar lite dåligt. Kille! Kille är svaret! Jag ÄR kille och det är vad jag vill vara! Jag ska inte bli någonting, jag är inte min kropp. Könet sitter mellan öronen inte mellan benen. Jag kan aldrig ändra vem jag är i mitt hjärta, min själ och min hjärna. Det finns inga droger som kan ändra vilket kön man uppfattar sig som. (Möjligen kanske om man ändå kan identifiera sig med båda könen, är bigender alltså, att man skiftar eller nåt.) Men transsexuella skiftar inte. Inte från dag till dag, inte från ett kön till ett annat, man ändrar bara hur kroppens könskarakteristiska drag ser ut (så gott det går, that is), inte vilket kön man egentligen är.

Det är lite störigt att det känns som att jag inte kan förklara det här på något mindre jobbigt sätt än i en tretimmarsmonolog från helvetet.... typ. Men ja, ja, ingen är ingen är tvingad till att läsa. Jag skriver huvudsakligen för att rensa lite i mitt konstanta övertänkande och kanske kunna lämna lite av det bakom mig. Tankarna som aldrig tar slut utan det fylls bara på med nytt och härvan blir större och trassligare ju längre jag lever, ju mer jag upplever. Och det är ganska mycket redan, så ja... lite ventilering då och då kan behövas. Sen är det förstås alltid trevligt när någon orkar läsa och ha en åsikt. Uttrycker mig så mycket bättre i skrift än i tal, på alla språk.

Försöker ändå att inte hålla på och tänka sådär. Det som var har varit och jag kan inte ändra på det - därför är det dumt att dribbla om det. Det har gjort mig till den jag är, på ont och på gott. Vill jag vara någon annan än den jag är? Nej. Inte om jag verkligen tänker efter. Jag är ganska awesome faktiskt. Men jag blir trött på att det känns som att jag blir vad jag gör. Jag är ju inte mitt könsbyte, det är ett (förhoppningvis) övergående stadie och inte egentligen en del av min personlighet. Men ändå, blir lätt att man identifierar sig med vad man gör och vad man har, snarare än det som verkligen är en själv. True and through, så att säga.

Jag vet inte vad jag ska göra med min ilska. Hur kontrollerar man, ilska? Jag skriker och slår sönder saker. Slår sönder mig själv. Saboterar för mina grannar, väcker dem mitt i natten. (Kan ju alltid låtsas att jag bryr mig om dem iaf.) Men jag går sönder, och min röst klarar inte av att jag skriker så förbannat numera. Jag blir hes och får asont i halsen varenda dag numera, och jag vet att min hals måste få vila. När testosteronet börjar verka ordentligt och min röst sjunker ännu mer och jag kommer in i målbrottet sen, kommer det inte bli bättre av att jag skriker hela dagarna och har sönder min röst. Det blir värre. Jag har aldrig förut innan testot blivit hes. Aldrig någonsin. Så jag är ganska säker på att det har med det att göra. Min röst har ju blivit typ en halv oktav mörkare nu också, så jag vet ju att saker och ting händer. Men det går låååångsaaamt...

Jag är så djävla trött. Vill bara ta alla Atarax jag har och sova i tre veckor. Eller tre år. Eller trettio. Fan... men det vill jag ju inte heller, inte egentligen... En Atarax, levande ljus och "Pictures of you" med The Cure på repeat. Så kanske jag funkar igen imorgon. Peace out!