Natten känns så ensam. Det är ensamt att gå ut själv för att röka halv tio på natten för det är den enda tröst jag kan finna. (Jag skulle ju inte röka på heltid?) Mörkret tynger, värker och omsluter mig, blir ett med mig. Tryggast och vackrast är natten men varför förtär den mig? Ensamheten och tomheten inom mig fyller mig. De trasiga gungorna på lekplatsen påminner mig om tidigare lekplatser för längesen. Vad är det med trygghet som jag inte kan förstå? Är det ens trygghet? Har jag någonsin känt trygghet? Är det trygghet att finna en plats som är sorgfyllt vacker med mjuka skuggor där man kan tänka fritt utan att vara rädd för vad som finns runt omkring men sedan bli rädd när man inser att ingenting är vad det verkar vara och man analyserar sönder hela tillvaron. Hur ska jag då veta vad trygghet är?
Jag hatar min lägenhet, väggarna krymper och blommorna på tapeten hånar mig med sin äckligt dåliga mönsterpassning och livlösa blå färgnyans. Jag hatar det hala golvet, betongen i väggarna, fönstret som inte går att stänga, elementet som är glappt och som inte blir varmt på vintern, kranen som skvalar och kylskåpet som dånar, toan som inte går att spola, den dåligt isolerade väggen ut till trapphuset och grannarna som låter och existerar, lamporna i badrummet och köket/hallen som saknar skärmar, de trasiga byrålådorna och att jag inte kan göra ett skit åt något utav det. Jag lever inte här, det här är inte mitt hem. Det är fyra väggar, ett element och mina saker. Men mest av allt hatar jag den här känslan av instängdhet. Mest känner jag mig nog instängd i mig själv dock.
Tänker inte så mycket på självmord just idag, tänker att det ska fan mer till innan jag trillar av kanten. Besides, det är så jäkla töntigt att drömma om och romantisera döden när man ändå förr eller senare lär komma dit iaf. Fett med onödigt ju. Samtidigt vet jag hur motsägelsefull jag är. Ena stunden kan jag sitta och prata med folk om hur förkastligt det vore och att man förlorar bara det som varit, det man fått och allt fram tills man gör det och man vinner i stort sett ingenting. Och det kan bara bli bättre om det inte kan bli sämre. Och i nästa stund så vet jag att det visst kan bli sämre och sämre blir det - för det blir det alltid - och allt jag vill är att hitta hem. Men du ska veta att i skrivande stund är jag neutral, möjligen inte särskilt självmordsbenägen alls faktiskt, men jag minns tidigare tankegångar och även fast jag inte låter mig påverkas av det så är mörkret alltid nära mig, lutar sig över mig, skyddar mig och förtär mig. Påminner mig och håller mig på min plats.
Läste i en bok i skolan idag om att det finns/har funnits en term som heter "katastrofism" som de trodde på fram till omkring 1600-talet att världen hade formats till vad den är idag på under 6000 år och för att det skulle vara möjligt så trodde de att en massa stora katastrofer (jordbävningar, översvämningar, mm) ägt rum som något slags idiotiskt försvar mot att jorden var så gammal som den faktiskt är bara för att de ville bevara sin kristna fundamentalism och ha kvar kyrkans tro på Guds ofelaktighet och skapelseberättelsen. Bla bla bla, jag vet, men jag gillar fan begreppet katastrofism! Fascinerande att nånting från den där tråkiga boken fastnade också, men jag hade väl inte hört om det där förut, så det var väl därför.
Var in till nån sportbutik och kollade sport-bh igår också, men fail på det för det funkade inte alls så bra som jag väntade mig, så det får bli bindern ett tag till då. Som dessutom håller på att falla sönder, så jag får skaffa en ny eller försöka förstärka den på nåt sätt. Och nu först har min morsa erkänt att min röst faktiskt låter mörkare än förut (redan? bara typ en månad efter att alla andra märkt det.) Men jao, föräldrar alltså... Tycker fortfarande det är jättekul att min farsa fortfarande inte vet nåt om att jag tar hormoner, ska bli kul att se hur lång tid det tar innan han märker att hans "dotter" börjar se ut och låta som en karl. Ähum, hoppas inte han tar det alltför dåligt bara, vet ju att han inte alls gillar det här med att jag är trans, han tycker bara det är onödigt tramseri och skakar på huvudet åt det. Tror inte ens han fattar att det är viktigt över huvud taget för mig, eller att han sabbar den lilla bra kontakt vi någonsin hade om han inte skärper sig snart. Bara att han säger (via mamma dessutom...) saker som att om jag väljer att göra könsbytet och ifall jag skulle velat bo på Gotland också så skulle han inte vilja bo på samma ö som jag. Aj, och tack som fan... Tur att jag inte hade så mycket kontakt med honom ens förut, jag menar det hade nog varit värre om jag hade känt honom också. Fascinerande att man kan ha bott med någon i 20 år utan att ha lärt känna människan.
Åh, ska jag dela med mig av mina röstinspelningar jag gjort sedan jag började med testot förresten? Det är typ jättekorta, flummiga små klipp bara men ändå. Hojta om nån skulle vara intresserad!
Äsch, jag bara fyller på med mer och mer varje gång jag försöker avsluta inlägget, så nu får det räcka. Inte för att jag hann posta det den 23:dje när jag faktiskt skrev det mesta av det, men ändå! Carpe noctem, gott folk!
No comments:
Post a Comment