Save me from myself

Kan vara dags för lite uppdateringar kanske. Har ju gått nästan 7 veckor på testosteron nu. Min röst fortsätter att sjunka och har även börjat brista ibland mest på mornarna. Har humörsvängningar som bara fan och har även bytt sexuell läggning... trodde inte ens att var möjligt att gå från en läggning till en annan bara sådär, men oh well. Det passar mig att vara gay!

Jag hatar min dator. Om jag någonsin får en ny så ska jag ta vad som är kvar av denna skithög och bara slå och sparka och banka den sönder och samman till fullkomlig oigenkännlighet. Och sedan ska jag slå lite till!

Den här dagen vill jag radera helt ur mitt liv. Vaknar halv fem på kvällen med en fruktansvärd huvudvärk. Försöker bota den genom att äta mackor, dricka juice och ta Citodon, men en timme senare är huvudvärken fortfarande kvar och lika djävlig. Ringer hem till morsan och gnäller och ber om mer pengar till mat och när jag sen frågar vad klockan är så jag ska hinna gå och rösta innan vallokalen stänger så säger hon halv sju. En kvart senare ropar hon att klockan visst är kvart i åtta och jag får panik och kastar mig ut ur lägenheten och går så snabbt att jag får jättemycket mjölksyra i benen och det gör jätteont, hittar till slut lokalen och de säger att lokalen är stängd, jag får inte rösta. Klockan är två minuter över åtta. Jag går därifrån och upprepar för mig själv att jag är så djävla fail, så djävla fail, så djävla fail... samtidigt som jag börjar gråta hejdlöst och riva sönder röstkortet. Jag gråter hela vägen ner till stan och kramar det sönderrivna röstkortet. När jag passerat förbi Orange har jag slutat gråta men ansiktet fortfarande fullt med tårar och den kalla tomhetskänslan tar över och jag stirrar tomt ut i natten, tänder en cigg och fortsätter sedan att gå. Jag går upp mot ån och längs med den ända bort till Ulleråker och ner igen via vägen förbi sjukhuset. Går in på Max och käkar en hamburgare, men jag är inte hungrig. Jag har glömt bort hur hunger känns men jag vet att det var många timmar sedan jag åt och jag behöver ju äta, hungrig eller ej.

Men jag går ändå hem till slut, när jag inte orkar gå och huvudvärken äter upp mig. Jag fantiserar om värktabletter som faktiskt hjälper och morfin. Kommer hem till en dator som hatar mig, kraschar när jag har skrivit saker jag inte hunnit spara, fullföljer inte ens hälften av mina kommandon och så ploppar det upp cirka trettio "virusvarningar" i minuten och då och då tycker den att den måste lacka ur totalt och "laga" en massa data och en massa redan sparat försvinner från datorn. Jag önskar bara att jag kunde använda det här djävla fanskapet till den verklighetsflykt jag faktiskt behöver så fruktansvärt mycket just nu. Men istället känner jag mig bara ännu mer förstörd, urholkad, splittrad, och söndersparkad av just verkligheten som jag så gärna hade velat slippa för åtminstone några minuter. Men det finns fan ingen verklighetsflykt, allting tycks bara påminna mig om hur trasigt allt är i min värld.