Förvirrande dag (igår)

Tycker detta beskriver min dag så himla bra att det får substituera för ett riktigt blogginlägg:

You Are Having an Orange Day

Right now, how your day is going can change on a dime. It's been both frustrating and fun so far. You're used to making the best of days, and today is no different. You are seeking out comfort and security wherever you can find it today. Your little "pick me up" could be anything... a phone call to a friend or your favorite dessert.

What Color Day Are You Having?

Blogthings: We're Not Shrinks, But We Play Them On the Internet

Det har minst sagt varit en förvirrande dag, jag var nere på stan på kvällskvisten och köpte mera cigg (ja, jag ska ge mig nu), lite cola och sånt från Ica och en luvtröja för ett par hundra på Dressman. Jag måste nog säga att denna tröja nog är den mest bekväma tröjan och även den som sitter allra snyggast på mig av alla luvtröjor jag typ någonsin haft. Så jävla värd sitt pris också! Det var rea, då den kostade 300 från början, men jag köpte den ju bara för 200 pix. Riktigt najs... men nu måste jag dra åt tyglarna ordentligt vad gäller shoppingen! Annars kommer jag inte ha råd med cola för resten av månaden...

Mumiy Trolls är ett supergulligt ryskt pop/rock/alternative-band förresten. Och sångaren Ilya är söt som socker.

Borderline

Nu har jag inte skrivit nåt vettigt här på länge igen. Har försökt några gånger dock. Efter att jag blev utskriven så levde jag på Gotland ett tag, jag kom hem därifrån i lördags. Sedan dess... har saker och ting varit... tja, "jobbiga" är väl kanske ett underligt ord för det, men jag finner inget bättre.

I söndags tog jag det mest lugnt bara, minns inget specifikt sådär, dagen rullade väl bara på, eller så hände nåt som jag förträngt. Och då är det nog lika bra att det förblir glömt.

I måndags hade jag ett möte med en läkare på unga vuxna som i en första del av borderline-utredningen. Jag hade fått hemskickat ett häfte med 120 frågor som jag skulle svara på och ta med på mötet. Det gjorde jag och undermötet intervjuades jag med de frågorna. Efter det tog jag en tripp ner på stan och köpte en vit skjorta, lite pennor och grejs, en limpa john silver och en cigarettförlängare.

I tisdags började dagen bra, jag färgade håret, handlade lite nödvändigheter på ica och hade en del ensamtid för mig själv, vilket var skönt. Men sen när jag skulle köra igång tre tvättmaskiner flippade jag ur totalt när ingen av torktumlarna ville fungera. Och när jag skulle silvertona min nyblekta utväxt i luggen så blev det blått.

Onsdag. Påsen med blöt tvätt stod fortfarande kvar bredvid sängen, och M sa att jag måste ta hand om det där sen. Mmm, jo sure... Möte med samma psykolog för uppföljning denna dag också. Efter att jag besvarat den sista frågan i utredningen så sa psykologen att jag definitivt uppfyller kriterierna för borderline. Han sa att han kunde remittera mig till DBT direkt ifall jag ville och snackade om kontrakt och grejer, men att jag inte behövde bestämma mig nu. Jag tänker att jag vill låta det sjunka in lite först. Jag är även på gränsen till en massa andra störningar också, typ asocial personlighetsstörning, passiv aggresivitet och diverse ångestgrejer. Eller typ allt, jag kommer inte ihåg allt han sa.

Efter mötet gick jag ner till Åhléns och köpte armband, ett halsband och lite strumpor. Hemåt igen och M och jag tog en tripp ner till ica där vi för första gången köpte varsina saker som vi betalade enskilt. Jag började kolla på en film, 2:37, och nånstans mitt i filmen så hade M gått iväg, och var fortfarande borta när filmen var slut. Mina blandade känslor stormade, tankarna for som svetslågor, jag hade migrän och jag kände att jag måste fly. Anna frågade mig hur länge jag tänkte vara borta, varpå jag svarade "hela natten om det så behövs".

Jag tog på mig rocken, en tröja och packade ner plånbok, rakblad, tre paket cigaretter, fickkniv, mobil, hörlurar, penna och skrivblock, och runt tio-tiden hasade långsamt bort från lägenheten, bort från Kåbo och bort från allt utom ångesten. Jag gick ner till ån och satte mig vid bryggan. Förunnades över vilken märkligt passande ordning låtarna kom i, då jag spelade alla mina 157 stjärnade låtar i spotify slumpmässigt. Men det finns ju ingen slump, eller...? Liggande på bryggan betraktade jag den vackra solnedgången och trafikens rörelser på andra sidan om ån. Jag sträckte ut min ena arm och lät den ligga stilla till den blev så kall att jag knappt kunde röra fingrarna. Jag frös länge, men efter ett tag blev jag ett med kylan. Vid midnatt lyckades jag förmå mig till att resa mig upp och börja hasa mig hemåt igen. Men nånting tog emot, som att jag egentligen inte ville hem igen. Men hem kom jag, klockan var närmare halv ett, och väl inne i lägenheten igen var det nedsläckt och M låg sovande i sängen. Tänker att han nog inte ens märkte att jag var borta. (Och den djävla tvätten kan ligga där och ruttna.)

Do I really need another failed suicide...?



Yeah... har bestämt mig för att försöka lära mig ryska. Steg ett är enkla fraser, uttal och förstå det kyrilliska alfabetet. Och joina en rysk server i World of Warcraft.

"I woke up crying in my sleep
so tired of dreaming
every night I fall so deep

The tears were acid and real
I tried to keep them
but wounds inside never heal

Dried blood on my sheet
I tried to go shopping
but fell apart on the street

My heart and soul so full of pain
I tried to recover but realized
it was really all in vain

Can't leave the day behind
every impression makes a world
fills my head with thoughts unkind

Intoxications is neccesary this night
if I wanna sleep that is
there's no room for any delight

The chaos inside keeps me awake
and the more they ask if I'm ok
it will be harder and harder to fake"

What i true isn't real

this delusional mind
greater than any kind
logic is making me blind
only what's hidden i can find

the thoughts are always surreal
never knowing what i feel
traces of what i can't conceal
what is true isn't real

telling me to understand
what i simply cannot stand
i hold the answers in my hand
slipping away like the sand

i know what i feel, my friend
and feelings are true, that i defend
that your faith is mine, i can't pretend
my soul in your hands, that isn't ment






(jag är lat och orkar inte använda versaler)

In darkness I dwell

a demon inside
i'm not sure i can tell
but the fire and darkness
inside me dwell

breaking every rule
carving my own road
but i got lost, the price
of not doing as told

the mystery of death
holds my distraction
but not for long I can
conceal my reaction

and i hate myself
for playing this old game
but the real distress is
i've got no one else to blame

My black despair

Tänker ständigt sönder mig själv. Vet det oftast inte förrän efteråt. Ständigt sätter jag prov på mig själv, i ännu mer komplicerade, dystopiska tankemönster som nästan alltid går ut på att försöks förstå mig själv eller världen jag befinner mig i. Det är lite som att se en film, eller läsa en spännande bok. Man liksom försvinner in i det.

Det är lite som att jag bildar gåtor åt mig själv, gåtor som jag måste, bara måste lösa. Försöker förstå mitt egentliga ursprung. Vet att jag inte riktigt är vampyr med tanke på att det är många "traits" som fattas. Det är så med så mycket, jag vill veta vad jag är. Förutom världens mest trassliga själ, dårå... gräver i fakta om olika sorters nattvarelser, demoner, vampyrer, de odöda, om olika religioner där det kanske kan finnas svar, läser om myter och gammal folktro, försöker hitta ett minsta spår, en ledtråd.


Inser varför. Jag hamnade inte på den här planeten av en slump. Jag har all kunskap inom mig, det gäller bara att gräva fram den. Jag tror att det delvis har med att göra att jag hela tiden undviker regler och struntar i andras varningar, och att jag genom att välja att trampa upp mina egna stigar och gå min egen väg, gick vilse någonstans. För jag har nog alltid varit så, inte bara i det här mänskliga livet. Och skiter man i regler och bestämmelser – då lämnas man till sitt eget öde, och var nog frivilligt. Jag klarar inte av att någon/någonting bestämmer över mig. Och priset för total frihet är vilsenhet. Därför känner jag mig "fängslad" i den här världen, när det egentligen är precis tvärtom. Jag gick helt enkelt bara lite vilse.

"my sins are ritched in stone
I've got no place to hide"


Tidde ligger alltid och myser i någons
knä eller leker tigerfäll på golvet. En
riktig livsnjutare, helt enkelt.



















Men det händer inte bara jobbiga saker i mitt liv just nu. Några brev som jag fick hem kom med följande nyheter:
- jag får från och med denna månad aktivitetsersättning i två år (till maj/juni 2013)
- jag har blivit kallad till en tid med en läkare på gynekologisk mottagning i augusti (transutredningen går framåt!)
- min borderlineutredning börjar på måndag.

Med andra ord är jag med säkerhet tillbaka i Uppsala innan måndag. Tills dess ska jag sy lite på min Black velvet robe och fixa till min top hat så den sitter lite bättre. Ska försöka ta mig ner till sjön en tur till också, om det bara ville sluta regna så förbaskat mycket...


"bleaching a white piece of hair
to put some light into my black despair"





















Öhö, min ögonbrynspiercing är för övrigt fortfarande kvar... fråga mig inte hur fan det gick till...

Ambivalence is my favourite word

"I believe
When it hurts
We must keep on trying"
- Cher

Jag växlar mellan att längta efter döden och att faktiskt vara rädd för att jag snart ska dö. Det så mycket som är så konstigt, som ingen verkar kunna förklara... Jag känner mig lite som om jag vore en inkräktare i den här mänskliga kroppen som jag inte alls vet hur jag ska ta hand om så den mår sämre och sämre- oh wait... det är ju så det är.

Hur som helst, mycket skumt är det. Oavsett om det har med mitt alienursprung eller nåt annat.
- riktigt dålig blodcirkulation (jag kan hålla handen uppe en liten stund, typ ett par minuter och då domnar den, sen tar det flera timmar att väcka handen. Jag fryser hela tiden, speciellt om händer och fötter)
- jag har utvecklad flera nya allergier på kort tid, som det där klistret som finns i plåster
- sedan tre år har jag behövt snyta mig ca tio gånger per dag, numera är det snarare tjugo gånger om dan
- jag blir bara tröttare och tröttare hela tiden
- extremt dåligt immunförsvar, jag har varit förkyld konstant i snart tre veckor nu, det tar flera veckor för ett ytligt sår att läka och efter en rejäl fylla så är jag bakfull i upp mot en hel vecka
- ont på fler ställen i kroppen än huvudet mer frekvent
- mer ljuskänslig än vanligt, och så vidare...

Så självklart sitter jag där ute på trappen och räknar ut att om det fortsätter såhär så lär jag garanterat kola innan jag hunnit fylla trettio. Och dagen efter vill jag bara skynda på hela den processen...

"and I can't hide from the feeling cause it's right..."

Hopp och sånt...

En ihållande ångest klänger sig fast vid mig. Jag letar, söker i mörkret efter en trygg plats att vara. Men ingenstans råder stillheten jag så mycket behöver. Vågorna väller upp igen, snart når de fram och dränker mig. Så som de alltid gör.

Malarna flockas omkring på trappen utanför ytterdörren till mina föräldrars villa. De fladdrar upp i ansiktet, söker sig till värme och trygghet. Det är de inte ensamma om. Vindarna river längs träden och nattenenergins envishet gör sig ständigt påmind. Jag får aldrig dödsångest, eftersom att jag alltid vill dö. Men samtidigt så vill jag leva. Här ute slipper jag stadens ständiga brus, men mitt inre kaos kommer jag aldrig ifrån.

Jag drömmer om att hitta en annan dimension, där allt kaos inte kan existera. En fristad från allt, men tillfällig sådan. Så att jag emellanåt kan få vila så att jag orkar kämpa igen. Men jag får aldrig vila. Inte någonsin. Det finns inga platser på jorden, inga tankar eller känslor som kan driva bort kaoset. Det sitter i allt. I kärleken, i ilskan, i förtröstan och nostalgi.

Jag ser på filmen Powder och känner igen mig. Konstig, ljuskänslig och likblek. Och jag förundras över att alla runtomkring honom finner hans gåva så fantastisk. Ett lysande intellekt, förmåga att veta folks egentliga känslor och tankar, sådant som är lika självklart för honom som det är för mig. Man lever i sin egen värld och man har bara sina egna erfarenheter, känslor och minnen att jämföra med. Men man märker att det är en påhittad historia. Vilket både är bra och dåligt, men det får mig också att tänka att de kanske inte tror det är möjligt att läsa av folks känslor och tankar... som om allt bara var påhitt, och den som säger något annat ljuger.

Men det är så mycket sådant. Folk säger ditt och datt och att vissa saker är "omöjliga" bara för att vetenskapen inte fattat hur än. Och då när man säger emot, så skrattar de bara åt en. Vad liten man känner sig då. Liksom obetydlig. Jag hatar det, när det inte spelar någon roll vad man säger.

Och då och då ger jag upp hoppet om mänskligheten. För alla verkar likadana. Men sen kommer jag på att jag har nog aldrig haft något sådant hopp, någonsin.