Skära upp sig för att dricka sitt eget blod är en dålig idé. Skar djupare än jag egentligen vågade, lät det sakta droppa ner i en silverbägare (nysilver, förvisso). Bara några milliliter, så himla mäktigt, så fylligt och det krävs så lite. Men man blir sjuk av att dricka sitt eget blod. Satt ute på balkongen så jag kunde lugna ner mig med cigaretterna. När jag var klar tryckte jag en pappersnäsduk mot såret och vinglade tillbaka in i lägenheten. Väl därinne såg jag först då hur djupt det blev, och det rena skarpa såret gapade mot mig, jag skulle gissa på ett par- tre millimeter. Insåg direkt att det var dumt och att jag måste få det att sluta blöda och lägga om det. Man får inte plats med armen under det där lilla handfatet inne i lägenheten, så jag tog mitt grejs och gick in på en av toaletterna i korridoren istället.
Så nu sitter jag här, lätt svimfärdig, med en kompressor fasttejpad på armen. Än har det inte blött igenom. Men illamående har jag känt mig hela dagen. Det började runt fem-halv sex-snåret efter dagens första cigg, efter det härliga "vakna-till-ruset" och innan jag klev på bussen ner mot stan. Sen vaknade jag med mens i kallingarna också, och var helt förfärad över detta. Liksom ååååh neeeej! -förfärad. Jag glömde ta testo i förrgår och igår tänkte jag att jag "skulle ta det senare" när jag somnade vid tolv-tiden på dagen. Jag hade inte trott att jag skulle sova i 28 timmar i sträck. Och jag som kände en inre seger när jag inte haft mens sen i januari/februari. Djävla slarver...
Var till Rusta idag, där jag köpte en smörgåsgrill, en lila filt, ett first aid-kit, svart hårfärg, hårsnoddar och inne på Hemköp köpte jag en ljudbok. "Hypnotisören". Får se vad jag tycker om den, har bara lyssnat igenom första skivan ännu. Så idag har jag handlat, käkat klämmackor, skurit mig allt för mycket, varit nära att köpa en spark inne på Lekia, rökt massor och lyssnat väldigt mycket på musik.
Imorgon planerar jag att gå upp före tolv, ta mig till Ackis och fixa de där blodproverna (redan, liksom...), ringa Unga Vuxna och fixa en ny läkartid eftersom jag sov bort den som jag skulle haft idag... ahem, ja ja... Och sen ska jag väl ner på stan en vända också.
Som titeln också antyder så har jag haft en del ångest idag. Bland annat för att en tand börjar göra in i helvetes ont, jag har börjat känna mig sjuk och för den där sabla mensen. Får fixa lite Cyklo-F på apoteket sen också. Bra skit det där, minskar blödningarna och även smärtor, om man har sådana. Jag med min vanliga tur brukar ju alltid få extra allt. Kan jag inte få extra allt i den här puberteten också? Snälla, snälla? Kanske har jag redan fallit?
Thursday, 28 April 2011
Wednesday, 27 April 2011
Wind
I try to catch the wind in my face, but before I realise, it's the wind catching me. Try to hold on to the feeling. Shiver in the darkness and let me fall. Let me fall. I hate standing here, wondering if I should fall, or if I'll stay. So release me, release me. And set me free. My darkness chaos controls my mind. I feel the chains tighten around my soul. I whisper into the wind, as it passes by, the same way I want to able to just pass things by. And I whisper words of truth and desperation. Cause all I ever wanted was to understand. And now I can't tell what from which, or what it is I don't understand. Fevered feelings, agony, distress. A hollow aching that won't go away. A lost girl inside of me, I wanna set her free. Thoughts of suicide, recklessness, anxiety and fear. Is there no end on this journey, or is it as I always feared? The chase will go on until the day I die...
Tuesday, 26 April 2011
Helvete
Helvete... jag får ingen ordning på allt trassel, dessa skärvor, jag skär mig på dem hela tiden... helvete helvete helvete.
Hur ska jag kunna trassla ut och förstå, alla dessa känslor, brister på känslor, tankar och allt som river? Jag vill bara få tyst i huvet, stilla känslorna. Kan jag inte bara få försvinna? Bara för en stund, bara för en stund, bara en liten liten stund...
Skallen ekar i mina tanketunnlar. Ekar om forna minnen, nutida skit om allt som var och allt som är. Allt på samma gång. Jag vill hålla om dig, bara hålla om dig vara med dig. Men jag vill inte vara med mig själv, vill inte vara den jag är i ditt sällskap, i någons sällskap. Måste bort, måste... fortsätta fly, fly från mig själv.
Men jag är så trött, trött på att fly och jag vill bara vila från allting nu. Låt mig försvinna, bara för en liten stund.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Allt är spillror och spikarna i min själ borras in hårdare, jag trasslar in mig i mitt kaos, kan ingenting, ingen trassla ut det? Jag fattar inte hur man gör, vad i helvete ska jag göra?
No pill can save me from myself... I will fail
Hur ska jag kunna trassla ut och förstå, alla dessa känslor, brister på känslor, tankar och allt som river? Jag vill bara få tyst i huvet, stilla känslorna. Kan jag inte bara få försvinna? Bara för en stund, bara för en stund, bara en liten liten stund...
Skallen ekar i mina tanketunnlar. Ekar om forna minnen, nutida skit om allt som var och allt som är. Allt på samma gång. Jag vill hålla om dig, bara hålla om dig vara med dig. Men jag vill inte vara med mig själv, vill inte vara den jag är i ditt sällskap, i någons sällskap. Måste bort, måste... fortsätta fly, fly från mig själv.
Men jag är så trött, trött på att fly och jag vill bara vila från allting nu. Låt mig försvinna, bara för en liten stund.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Allt är spillror och spikarna i min själ borras in hårdare, jag trasslar in mig i mitt kaos, kan ingenting, ingen trassla ut det? Jag fattar inte hur man gör, vad i helvete ska jag göra?
No pill can save me from myself... I will fail
Det vanliga kaoset
Det roliga med mig (?) är att jag alltid är med om nåt som är värt att blogga om... Springer ifrån ett kaos bara för att springa in i nästa, och så där håller det på. Var på bio med bästa vännerna och en till som också är en god vän, men som jag inte ser så ofta. Vi köpte cola, popcorn och choklad (jag köpte choklad, de andra popcorn) och såg filmen "Sucker Punch". Riktigt bra, den ska definitivt köpas när den kommer på DVD. En perfekt kombo av action, snygga brudar och mentalsjukhus.
Sen drog vi hem till vännerna och vilade lite, innan jag konstaterade att "shit, den är halv tolv!" och begav mig av. Men halvvägs inser jag att jag tappat min tändare och det påbörjade ciggpaketet med fotografiet av älsklingen någonstans i mörkret. Och jag var så in i helvete sugen på att röka att jag i stort sett ville hoppa framför första bästa bil. Så jag knatade ångestfylld runt på Centralstationen i jakt efter någon som kunde låna en tändare och hittade en ensam snubbe jag kunde fråga. Han var superschysst och frågade om han kunde få en chokladcigg av mig. Det fick han och jag fick en av hans cigg.
Men mitt problem var ju inte helt löst än, då jag fortfarande inte hade nåt att tända med när jag kommit hem, så jag samlade all kraft och ilska i mig för min sabla klantighet och tänkte jag får fan dra till macken i Svartbäcken och köpa en tändare. Det var det enda ställe jag kunde komma på som hade öppet vid den tiden. Klockan var över midnatt, så Pressbyrån och alla andra småbutiker och storbutiker var ju stängda vid det laget. Men jag inte långt, jag hann bara underkasta mig för mina inre monster om rädslan att gå den väg jag alltid gick där jag bodde förut. Jag känner mig inte hemma där längre, där råder okontrollerbart kaos och ångesten på de vägarna går inte att röka bort. På vägen dit låg nämligen min räddning, en tändsticksask full med tändstickor! Jag blev så glad att jag skuttade hela vägen tillbaka till Centralstationen.
Väl framme tittade jag på tidtabellen och såg att det skulle gå en buss om tio minuter. Perfekt! Men tio minuter gick, och ytterligare tio, tills jag återigen kollade på tidtabellen och såg att busshelvetet inte går nattetid på vardagar. Helvete. Och jag var så djävla trött och fötterna värkte, så jag tänkte att nu fan får det bli en taxi istället. Ringde banken och försäkrade mig om att jag hade pengar. Åtta hundra, det räcker ju långt. Så jag tog taxin till sjukhuset och gick den sista biten. Det blev en resa på 130 spänn, men det var det värt!
Och fan vad skönt det var att komma hem.
Sen drog vi hem till vännerna och vilade lite, innan jag konstaterade att "shit, den är halv tolv!" och begav mig av. Men halvvägs inser jag att jag tappat min tändare och det påbörjade ciggpaketet med fotografiet av älsklingen någonstans i mörkret. Och jag var så in i helvete sugen på att röka att jag i stort sett ville hoppa framför första bästa bil. Så jag knatade ångestfylld runt på Centralstationen i jakt efter någon som kunde låna en tändare och hittade en ensam snubbe jag kunde fråga. Han var superschysst och frågade om han kunde få en chokladcigg av mig. Det fick han och jag fick en av hans cigg.
Men mitt problem var ju inte helt löst än, då jag fortfarande inte hade nåt att tända med när jag kommit hem, så jag samlade all kraft och ilska i mig för min sabla klantighet och tänkte jag får fan dra till macken i Svartbäcken och köpa en tändare. Det var det enda ställe jag kunde komma på som hade öppet vid den tiden. Klockan var över midnatt, så Pressbyrån och alla andra småbutiker och storbutiker var ju stängda vid det laget. Men jag inte långt, jag hann bara underkasta mig för mina inre monster om rädslan att gå den väg jag alltid gick där jag bodde förut. Jag känner mig inte hemma där längre, där råder okontrollerbart kaos och ångesten på de vägarna går inte att röka bort. På vägen dit låg nämligen min räddning, en tändsticksask full med tändstickor! Jag blev så glad att jag skuttade hela vägen tillbaka till Centralstationen.
Väl framme tittade jag på tidtabellen och såg att det skulle gå en buss om tio minuter. Perfekt! Men tio minuter gick, och ytterligare tio, tills jag återigen kollade på tidtabellen och såg att busshelvetet inte går nattetid på vardagar. Helvete. Och jag var så djävla trött och fötterna värkte, så jag tänkte att nu fan får det bli en taxi istället. Ringde banken och försäkrade mig om att jag hade pengar. Åtta hundra, det räcker ju långt. Så jag tog taxin till sjukhuset och gick den sista biten. Det blev en resa på 130 spänn, men det var det värt!
Och fan vad skönt det var att komma hem.
Monday, 25 April 2011
Here it is
"I lean on to your shoulder
I should have get caught when I fell
I always tell you, you always know
I don't really have to tell
with panic in my eyes
and chaos in my mind
nothing can stop me from self destruction
the war is making me blind
we're alone in my world
hurry up and close the curtain
some demons are light driven
of that I'm certain
I run from one chaos
into another every day
give me distractions, give me
the pill to take the pain away
fourteen pills, fourteen cigarettes
I shatter between the here and now
your perfect world deceives me
and I wait for you to leave me somehow
here it is, and I hate to tell you
your love is not enough to revive
whatever's left of me to save
I'm not strong enough to survive"
I should have get caught when I fell
I always tell you, you always know
I don't really have to tell
with panic in my eyes
and chaos in my mind
nothing can stop me from self destruction
the war is making me blind
we're alone in my world
hurry up and close the curtain
some demons are light driven
of that I'm certain
I run from one chaos
into another every day
give me distractions, give me
the pill to take the pain away
fourteen pills, fourteen cigarettes
I shatter between the here and now
your perfect world deceives me
and I wait for you to leave me somehow
here it is, and I hate to tell you
your love is not enough to revive
whatever's left of me to save
I'm not strong enough to survive"
Sunday, 24 April 2011
Building dreams and explaining alienation
Idag är en sån där konstig dag. Jag refererar till Silent Hill: mörkret kommer och de första varningarna hörs i fjärran. Men jag har inte fallit riktigt än, och jag tar till vara på det bra måendet så länge som jag bara kan, grabbar tag i det och klänger mig fast. Lämna mig inte!
Faktum är att jag passerar så himla bra, jag har inte behövt hävda eller förklara mig en endaste gång på evigheter. Men faktum är ju förstås också att de allra flesta som jag känner eller som jag bara mött som hastigast eller de som känner någon som känner eller känner till mig - vet om att jag är trans. Men det händer allt som oftast att de tror jag är male to female. Det är lite kul. Jag tycker det är en fin komplimang, för det anses ju att jag uppfattas som kille i grunden, men lite könsneutral/feminim i mitt agerande och ytliga utseende. Jag är taggad som fan att börja bygga muskler i vår/sommar, och då ska jag fan hänga på stranden och i stan och bara le i solen. Och jag kan ha kjol på mig och smink utan att folk tror att jag är tjej! Jävlar... det är det här jag drömt om... så overkligt att det är verklighet nu. Kan inte riktigt ta in det! Liksom, jag har ju behövt kämpa så mycket att jag glömt hur man gör utan att ens behöva kämpa.
Försöker gräva upp mina gamla drömmar. Sätta dem på papper och börja långsamt bygga upp dem från grunden igen. Inse att ingen av dem egentligen var orealistiska. Men allt utom att dö har känts orealistiskt ett tag nu. Så det är ingen lätt uppgift att lära sig att tro på sina drömmar igen. Att våga drömma, och verkligen satsa på att uppfylla dem. Det är fan ingen barnlek. Folk säger att "finns det liv finns det hopp" och att hoppet är det sista som lämnar en person. Men det är fel, för jag har ju levt i flera månader, år, utan något egentligt hopp. Och i början av året hade jag inga önskningar, inga hopp, inga drömmar, ingen tro på någon bättre framtid. All I can say is that I didn't want to either live or die. Men jag måste lära mig kontrollera kaoset, och hålla glöden tänd. Man kan leva i mörkret, bara man har ett litet ljus så man ser vart man går.
Nu spottar jag ur mig alla bra tankegångar och känslotankar jag har, för jag vet att jag kommer spotta åt det sen när mörkret överfallit mig. Men det är bra att jag är beredd, med ficklampa, cigaretter, choklad och värmeelement. Kom an bara!
Helgen var kul men konstig. Med demonerna flåsande mig i nacken och ljuset framför mig, vännerna bredvid. Dmz var intensivt och underhållande, jag hann aldrig dricka klart min drink förrän jag var på nya upptåg, antingen inne på toaletten eller ute på rökgården eller på dansgolvet. Fina förslag och inbjudanden till så många för- och efterfester. Jag har nog aldrig känt mig så eftertraktad. Men efterfesten blev lite konstig. När två vänner som inte träffats förut inte går ihop och jag återigen börjar tvivla på mitt eget omdöme. Ska lita på mina bästa vänners omdöme eller på mitt eget? Jag var långt ifrån full, bara hög på nikotin och endorfiner. Och fina vännen hade en massa bra grejer att bjuda på, jag mådde som en prins på det sätt att kemikalierna mådde bra i kroppen, men jag var också medveten om att trots alla lovord och lugnande ord om att du kommer må såååå braaa på det här så vet jag att ingenting kan bota min dödsångest. Den svåraste av all sorts ångest. Och flera gånger under kvällen skar jag mig och flera gånger ville jag bara dö. Men det är sådan jag är, det är sådant jag tar för givet numera, så jag blir inte besviken. Faktum är att har man inga som helst förväntningar eller förhoppningar, så blir man aldrig besviken. Och det är skönt att kunna njuta av och ta in härliga upplevelse med fina individer trots att man stundom bara vill dö. Det är deras värld emot min värld, och det gäller att skilja på den yttre och den inre världen i mitt fall för att någonsin kunna tillåta mig att må bra.
Och det där låter ju bara för trasigt. Men trasighet är jag fylld av, och jag känner trygghet i rätt sorts trasighet, för allting är trasigt, det är bara att alla har olika syn på vad som är trasigast. För mig är det trasigare med oidentifierbara känslor och tankar och Anna som skriker i mitt huvud och berättar hjärtskärande sanningar som ingen förtjänar att höra. För mig är det som trasigast när man efter några liter sprit och tre paket cigaretter på en kväll fortfarande inte kan kontrollera mörkret. För mig är det inte alls lika trasigt, inte ens i närheten när man sitter lugnt i ett hörn någonstans och tar en varsin lina av någonting man inte vet var det är, och lugnet och rastlösheten infinner sig och jag småskuttar och pladdrar som en tok för att jag mår så bra. Försök att se världen ur mitt perspektiv.
Jag må vara mänsklig till ytan, men jag är inte någon människa. Anna frågade mig hur jag inte lever som en människa, när ingen nästan märker att jag inte är som de, och allt jag kan svara är: jag tänker inte som de, jag känner inte som de, jag existerar inte i samma verklighetsnivåer som de. Jag kan inte vara "normal" ens om jag anstränger mig, min ovanlighet lyser igenom i alla tillstånd. Och samtidigt frågar jag mig själv, vad med mig är egentligen mänskligt?
"Wake up, wake up, your world is just an illusion"
Jag vet inte ens vart jag kommer ifrån. Jag vet inte vart i helvete jag hör hemma. Men jag vet att jag mår inte bättre av att stänga mig inne. Skylla på trötthet och allmän förvirring när jag fortfarande efter 22 år på den här planeten inte kan förstå. Varför människor är som de är, varför jag är så som jag är. Men kanske behöver man inte alltid förstå? Det är bara så fascinerande, att när människor inte förstår så är det liksom självklart varför inte de förstår. Men när jag inte förstår dem, då kan inte förstå ens vad det är jag inte förstår. Och det kanske inte jag heller gör, okej?
Faktum är att jag passerar så himla bra, jag har inte behövt hävda eller förklara mig en endaste gång på evigheter. Men faktum är ju förstås också att de allra flesta som jag känner eller som jag bara mött som hastigast eller de som känner någon som känner eller känner till mig - vet om att jag är trans. Men det händer allt som oftast att de tror jag är male to female. Det är lite kul. Jag tycker det är en fin komplimang, för det anses ju att jag uppfattas som kille i grunden, men lite könsneutral/feminim i mitt agerande och ytliga utseende. Jag är taggad som fan att börja bygga muskler i vår/sommar, och då ska jag fan hänga på stranden och i stan och bara le i solen. Och jag kan ha kjol på mig och smink utan att folk tror att jag är tjej! Jävlar... det är det här jag drömt om... så overkligt att det är verklighet nu. Kan inte riktigt ta in det! Liksom, jag har ju behövt kämpa så mycket att jag glömt hur man gör utan att ens behöva kämpa.
Försöker gräva upp mina gamla drömmar. Sätta dem på papper och börja långsamt bygga upp dem från grunden igen. Inse att ingen av dem egentligen var orealistiska. Men allt utom att dö har känts orealistiskt ett tag nu. Så det är ingen lätt uppgift att lära sig att tro på sina drömmar igen. Att våga drömma, och verkligen satsa på att uppfylla dem. Det är fan ingen barnlek. Folk säger att "finns det liv finns det hopp" och att hoppet är det sista som lämnar en person. Men det är fel, för jag har ju levt i flera månader, år, utan något egentligt hopp. Och i början av året hade jag inga önskningar, inga hopp, inga drömmar, ingen tro på någon bättre framtid. All I can say is that I didn't want to either live or die. Men jag måste lära mig kontrollera kaoset, och hålla glöden tänd. Man kan leva i mörkret, bara man har ett litet ljus så man ser vart man går.
Nu spottar jag ur mig alla bra tankegångar och känslotankar jag har, för jag vet att jag kommer spotta åt det sen när mörkret överfallit mig. Men det är bra att jag är beredd, med ficklampa, cigaretter, choklad och värmeelement. Kom an bara!
Helgen var kul men konstig. Med demonerna flåsande mig i nacken och ljuset framför mig, vännerna bredvid. Dmz var intensivt och underhållande, jag hann aldrig dricka klart min drink förrän jag var på nya upptåg, antingen inne på toaletten eller ute på rökgården eller på dansgolvet. Fina förslag och inbjudanden till så många för- och efterfester. Jag har nog aldrig känt mig så eftertraktad. Men efterfesten blev lite konstig. När två vänner som inte träffats förut inte går ihop och jag återigen börjar tvivla på mitt eget omdöme. Ska lita på mina bästa vänners omdöme eller på mitt eget? Jag var långt ifrån full, bara hög på nikotin och endorfiner. Och fina vännen hade en massa bra grejer att bjuda på, jag mådde som en prins på det sätt att kemikalierna mådde bra i kroppen, men jag var också medveten om att trots alla lovord och lugnande ord om att du kommer må såååå braaa på det här så vet jag att ingenting kan bota min dödsångest. Den svåraste av all sorts ångest. Och flera gånger under kvällen skar jag mig och flera gånger ville jag bara dö. Men det är sådan jag är, det är sådant jag tar för givet numera, så jag blir inte besviken. Faktum är att har man inga som helst förväntningar eller förhoppningar, så blir man aldrig besviken. Och det är skönt att kunna njuta av och ta in härliga upplevelse med fina individer trots att man stundom bara vill dö. Det är deras värld emot min värld, och det gäller att skilja på den yttre och den inre världen i mitt fall för att någonsin kunna tillåta mig att må bra.
Och det där låter ju bara för trasigt. Men trasighet är jag fylld av, och jag känner trygghet i rätt sorts trasighet, för allting är trasigt, det är bara att alla har olika syn på vad som är trasigast. För mig är det trasigare med oidentifierbara känslor och tankar och Anna som skriker i mitt huvud och berättar hjärtskärande sanningar som ingen förtjänar att höra. För mig är det som trasigast när man efter några liter sprit och tre paket cigaretter på en kväll fortfarande inte kan kontrollera mörkret. För mig är det inte alls lika trasigt, inte ens i närheten när man sitter lugnt i ett hörn någonstans och tar en varsin lina av någonting man inte vet var det är, och lugnet och rastlösheten infinner sig och jag småskuttar och pladdrar som en tok för att jag mår så bra. Försök att se världen ur mitt perspektiv.
Jag må vara mänsklig till ytan, men jag är inte någon människa. Anna frågade mig hur jag inte lever som en människa, när ingen nästan märker att jag inte är som de, och allt jag kan svara är: jag tänker inte som de, jag känner inte som de, jag existerar inte i samma verklighetsnivåer som de. Jag kan inte vara "normal" ens om jag anstränger mig, min ovanlighet lyser igenom i alla tillstånd. Och samtidigt frågar jag mig själv, vad med mig är egentligen mänskligt?
"Wake up, wake up, your world is just an illusion"
Jag vet inte ens vart jag kommer ifrån. Jag vet inte vart i helvete jag hör hemma. Men jag vet att jag mår inte bättre av att stänga mig inne. Skylla på trötthet och allmän förvirring när jag fortfarande efter 22 år på den här planeten inte kan förstå. Varför människor är som de är, varför jag är så som jag är. Men kanske behöver man inte alltid förstå? Det är bara så fascinerande, att när människor inte förstår så är det liksom självklart varför inte de förstår. Men när jag inte förstår dem, då kan inte förstå ens vad det är jag inte förstår. Och det kanske inte jag heller gör, okej?
Friday, 22 April 2011
Subscribe to:
Posts (Atom)